ått-sprida litet ljus öfver mitt ödsliga lif,-ärc räknäde. -Förolämpa icke henne, som endast haft mildarord för er, och uppväck icke åter min förbittring; de ord jag då skulle komma att fälla blefte änhu bittrare än dem jag redan engång fällt. Till-hvem tror-då dig tala? Icke måtte du talastill din mor ett dylikt språk? sade professorskan-med högburet hufvud: Nej; icke till-en mor, — en sådan har jag aldrig egt; ty om så vore, hade jag icke nu varit,en-skeppsbruten på lifvets ocean, utan jag hade haft en hamny en tröstarinna, vid hvars -ömmahjerte jag fått. andas ut min omätliga smärta; Jag hade då haft ett hem, enfamilj; en för mitt: hjerta helig och kär tillflyktsort; -men jag har ingenting af allt detta, och hela min förmåga att älska har koncentrerat sig på Hagar. -Hon skall dö — och ingenting skall ersätta mig förlusten; — ingenting på jorden; förmå trösta -mig. . Jag eger inga ömmå band i difvet, sedan detta brustit: Jag har icke haft någon mor, — endast den; som: skänkte mig lifvet, den -enda gåfva jag har er att tacka förs och äfven den har ni dragit försorg för att jag önskade ni aldrig gifvit mig. Och nu göra vi bäst uti att undfly hvarje enskilt samtal. -— : : , Albert: böjde sitt stolta-hufvud och gick: När hän var borta, stödde professorskan sitt i handen; öch några tårar, frampressade af em olidlig. smärta: inom henne, föllo ned och qvarlemnade ett: par våta fläckar på -klädningens. Äfven denna dvinna, beherrskad af högmod; fåfänga och herfsklystnad, hade ett bjerta, ehurt detta hjerta var omhöljdt af dessa tre hufvuddrag i hennes karakter. Sonen hade varit beanes käraste barn, troigen det käraste hon egt, näst sig sjelf, och just han lät henne verkl 1 Y ärdan of att iokå varar Flokadl