icke att. hon skulle störta till golfvet? Låna mig: er luktflaska, tillade han häftigt, då Hagars ansigte blef alldeles blåaktigt, och räckte handen åt modren. Denna hand darrade, och hvarje drag utvisade förtviflan. Aldrig, svarade professorskan, som vid åsynen af sonens oro och ömma omsorg om denna främling kände sig uppretad. Tror du din mor skall bistå din älskarinnan, tillade hon med dämpad röst. Här är luktsalt. Erik, skaffa friskt vatten; fort efter doktorn, Albert,, utropade i detsamma en ung och klar röst, och Minna knäböjde vid Hagars sida, lade hennes hufvud mot sitt bröst och egnade henne, biträdd af grefven och fröken Knarrensköld, all möjlig omsorg, under det Albert sprang efter läkaren och hennes nåd aflägsnade sig. ; Doktorn lyckades snart återkalla Hagar till sansning; men hennes krafter voro så futtömda, att hon måste afbryta sin brunsdrickning; En vecka derefter, sedan hon något hemtat sig, afreste Hagar mycket sjuk, Sara sorgsen och Albert förtviflad. Den senare skref följande ord till modren. Min mor! Ni har så velat — vi äro oåtersalleligen skilda. Jag har ingen mor, ni ngen son. Jag är hädanefter endast förmaynlare för er dotter. All annan beröring. oss mellan har upphört, ni har med upprörande söld vägrat att räcka en lidande er hjelp, och likväl hade ni genom denna obetydliga randling af mensklighet, visad emot henne, ag vördar och tillber, för evigt fjättrat min illgifvenhet och min tacksamhet vid er. Ni öredrog att framstå som en hjertlös qvinna, n kärlekslös mor, som utan rörelse och delagande går förbi sin son i det ögonblick han ider. Lef väl, och må bättre uppfylla ert v dottnr, ll eåeam mar mat r