Nye ae br ae SLE SO no SE NE ej lätta uppgift: Blick på den kyrkliga fagstiftningons närvarande tillstånd i Frankrike. (Slut fr. torsdagsbl.) Efter händelserna den 2 December sammanfattades kartans femte artikel jemte flera andra uti 1 artikeln äf konstitutionen den 14 Januari 1852, som förklarar, ätt konstitutionen erkänner, bekräftar och garanterar de stora grundsatser, som proklamerades 1789, och hvilka utgöra grundvalen för fransmännens offentliga rätt Hvad strafflagens 291 S angår, så återkom den, full af styrka och framtid, i 2 artikeln åf det vigtiga dekretet af den 25 Mars 1852, utfärdadt af prinsenpresidenten, då iklädd lagstiftningsmaktens hela fullhet. Denna artikel har följande Iydelse: 291, 292 och 294 85 af strafflagen, äfvensom 1, 2 och 3 artiklarne af 1834 års lag, skola ha sin tillämpning på offentliga sammanträden af hvad namn de vara må. Detta stadgande var ganska tydligt, och gjorde en ända på striden emellan religionsfrihetens princip och tillståndssystemet. Hvaraf kommer nu, att utöfningen af den obestridliga och obestridda rättigheten att söka omvända folk, äfven om den utöfvas med moderation och under de mest gyrsarnmaä förhållanden, alltid i Frankrike mötts af vägradt tillstånd, af. märer och gensdarmer? Det kommer af en orsak, ganska enkel, men lika viss och oböjlig 1 sma verknihgat som en naturlag. Föreställ er en man, som fått i uppdrag. att vaka öfver en stark och ömtålig maskins rörelser, och som är ansvarig för alla de olyckshändelser den kan åstadkomma; gif honom derjemte oinskränkt makt att efter behag låta den stanna och göra den orörlig; och han är en hjelte, om han låter den gå längre än en fjerdedels timma. För hvilken administration som helst utgör dess naturliga ideal: ett. statu -quo, lugn och tystnad, motsatsen af rörelse och oro, hvilka äro oskiljaktiga från friheten. Detligger således en orimlighet och en motsägelse uti att gifva administrationen oinskränkt makt att med ett enda ord försäkra sig om-lugn, och sedan fordra, att den sjelf skaffar sig bråk och besvär. . Sunda förnuftet ensamt vore nög, äfven om. det icke bekräftades:af erfarenheten, för att lära oss, att de oundgängligaste och oskyldigaste frioch rättigheter icke äro i säkerhet annat än i deras händer, som behöfva dessa rättigheter och betjena sig deraf. Jag är mycket benägen för dentron, att Frankrike skulle göra en stor vinst, om det ville utbyta sin kyrkliga lagstiftning. emot Förenta -Staternäs, hvilken har den synnerliga förtjensten att icke finnas till, och om vi, i stället för, våra otaliga stadganden i. detta ämne, kunde sätta en. blank. sida, på hvilket det vore: förbjädet att någonting skrifva. Då staten befrias från åliggandet att emellan de olika religionerna utvälja den enda värdiga att beskyddas, på den grund, att han anses icke förstå sig deruppå, så förlorar han på samma gång rättigheten att bedöma dem, och med ännu större skäl rättigheten att leda dem. Hans bestämda inkompetens beröfvar honom en rättighet, på samma gång som den befriar honom från ett åliggande; han är ej längre nödsakad . att vara förföljare, men kan ej längre säga sig vara påfve, teolog eller profet. De odödliga författarne af Förenta Staternas konstitution hainsett denna sanning, de ha ej mer än en enda gång i sitt verk talat om religionen, och det var för att förklara, att de derom icke. hade någonting att säga. De ha ej i detta ämne skrifvit mer än en enda rad, hvaruti efterkommande förbjudas att någonsin stifta lagar rörande religionen, och de ha med skäl trott sig göra nog för sitt fäderneslands lycka och för religionens befordrande, då de förkunnade, att staten icke af himlen hade emottagit hvarken förmåga att förstå sig på den saken eller rätt tt blanda sig deruti. Kyrkobestämmelsernas rullkomliga skiljande från staten är det mål, vartill alla civiliserade nationer böra sträfva, men det är naturligt, att de på denna bana skola förtskrida med ganska ojemna steg, och det är redan mycket att deruppå hafva tagit ett--enda. Ett sådant steg vore, om alla de, som önska se sitt land omsider öfvergå ifrån eorien till praktiken och öfvergifva denna sretsgång af en ständig motsägelse mellan sin sonstitution och sina lagar, ville med sina önskningar och sina bemödanden fortskynda let lagliga. upphäfvandet af tillståndssystemet, utergåendet till 1793 års lag, som ej fordrar nnat än en anmälan, eller stiftandet af en ag, tillräckligt tydlig och kraftfull för att i fseende på trosbekännelserna och den reliösa proselytismen. bestämdt sätta domstolares repressiva verksamhet i stället för admiistrationens preventiva. I England har reseringen för båda husen 1853 framlagt en fficiel berättelse, hvaruti den, efter att ha ppräknat de trettiofem trosbekännelser, som er fritt verka under lagarnes skydd, yttrar: Vi böra med en viss grad af tillfredsställelse rkäntia den oundvikliga tillvaron af denna nångskiftande samverkan för religionens geensamma intresse. Vi inse att, såsom Milon har sagt, likasom under det man bygde lerrans tempel, hågrå höggo marmörn, anra utarbetade densamma och ännu andra såadecedrarne, så ock det nödvändigt måste arå söndringar och fördelningar innan man PR TO 02 Hd AN br eh LI ve FO AA jä a 4 LSD