Aftonbladet – 16 oktober 1858, sida 1

handla så. Den uppfostran vi fått har lemnat dina ädlare: instinkter slumrande i djupet af din själ, och de behöfde blott väckas till lif för ätt göra sig gällande, men hos mig åter hafva de blifvit förqväfda, och blott en enda har öfverlefvat sina dödade syskon. Denna enda är en-kärlek till dig.: För öfrigt är jag egoist, fåfäng, högmodig och herrsklysten, alldeles sådan jag borde blifva, omgifven af dessa känslor från barndomen. Förtryckt genom dem, reflekterade de ständigt tillbaka i min själ, så att bilden fastväxte der. Sådan är jag, sådan är äfven Albert, och sådan skall jag förblifva.s Det är med förödmjukelserna alldeles som med olyckorna; en kommer: aldrig ensam. Detta fick professorskan äfven erfara. Något öfver en: vecka hade passerat efter hennes ankomst till Dörby, då öfverstinnan en morgon närmade sig fru von Krug, som promenerade i salongen. Hur mår du, min söta Sophie? Du är så blek, sade öfverstinnan. Jag mår fullkomligt väl, min vän, svarade prefessorskan, som i andanom kände att vännen skulle undfägna henne med något rätt obehagligt. : Det var roligt att höra. Pu bör väl eckså må väl, när man tänker rätt efter, nu sedan du fått din son hit. Det-var troligen en stor öfverraskning för dig att sammanstöta med honom. Du har väl råkat häradshöfdingen? Öfverstinnan betraktade sin vän med ett lurande: uttryck, Professorskan gisk vid hennes sida styf och rak. Icke en muskel rörde sig i hennes-ansigte, endast en mörk flamma betäckte hennes kinder för ett ögonblick, men försvann lika bästigt, och med kort röst svarade hon: Jag har träffat min son.