Aftonbladet – 15 oktober 1858, sida 2

du längre på så blir jag ond. — Rir,g derföre efter Annette, så att hön får kamma mig. Det behöfs icke, du är brå som du är., År jag bra så härs, utröpade Minna kokett och körde de små fingrarne genom håret. Hon hade antagit en skälmaktig min. O Minna! Hvarföre skall du vara en sådan dämon, utropade grefven, som icke förmådde vända blicken ifrån henne. En suck höjde hans bröst. Minna ryckte på axlarne och utropade otås ligt, v Hvarföre ringer du du icke? ; Gif mig din hand först, bad han och såg på henne med en blick, som tydligt utvisade, att denne man, hvilken bygt hela sin makt på styrkan af sin vilja, i den unga behagsjuka och nyckfulla qvinnan funnit sin beherrskarinna, Hon såg på honom med en iskall blick, sprang upp och fattade klocksträngen, under det hon med otålighet sade: Det är märkvärdigt att du aldrig gör hvad jag ber dig om; men jag, jag skall stå tillreds och gifva dig handen, småle och vara idel älskvärdhet, bara du befaller, och det efter att i två tinimars tid varit plågad af dig. — Jag hoppas att du lemnar mig i fred medan jag kläder mig. Minna, blif icke häftig, låtom oss sluta fred och gif din hand, till tecken af försoning. Nej, jag vill icke. Det enda,som återstår för att få vara i fred, lär väl vara att jag stänger in mig, Gå nu, eljest får du ickese en skymt af mig på flera dagar. Du ser väl att jag är vid lynne att hålla ord. Grefven gick, ty han visste af erfarenbet att hon ibland kunde plåga honom rätt ansenligt.