Aftonbladet – 14 oktober 1858, sida 3

Till Newfoundland ankommo telegrafsignalerna obehindradt från Valentia. Blick på den kyrkliga lagstiftningens närvarande tillstånd I Frankriko, Öfver detta ämne innehåller senaste häftet af Revue des deux Mondes en artikel, hvarnti j lemnas intressanta upplysningar och betrakprolser i en fråga, som äfven för Sverge är at i vigt, såsom innebärande lärdomar och varninigar vid den lagstiftning, hvars företagande på allvar ej länge hos oss lärer kunna fördröjas. Vi meddela här nedan artikeln i utdrag: i Det är ej ovanligt att höra så väl fransmäni nen sjelfva som främlingar påstå, att man i Frankrike åtnjuter en fullkomlig religionsfrihet, ja större till och med än i England, enär i det senare landet först nyligen en jude lemnats tillträde till parlamentet, då deremoti det: I förra landet intet hinder möter en person af: mosaiska trosbekännelsen att beträda den par-: lamentariska banan. Vid en närmare gransk-; ning af de båda ländernas lagar i detta fallj finner man likväl, att i England, ehuru trös-; bekännelsen der utesluter från vissa embeten,; friheten att bekänna och utbreda sin tro, samt bygga kyrkor och skolor är alldeles oinskränkt, hvaremot i Frankrike den enklaste gudstjenstsutöfning eller spridande af en lära beror icke: blott af högsta makten, i hufvudstaden över så rande, utan ock och egentligen af denna makts ringaste organer, spridda öfver hela landet.! En samvetsöm och sin tro uppriktigt tillgifven menniska lärer således ej tveka. i valet mellan dessa båda slag af religionsfrihet. Detta för Frankrike egna förhållande är der emellertid ingenting nytt eller att betrakta såsom ett verk af den nuvarande regimen. Under alla de styrelser, som följt på hvarandra alltsedan revolutionen, har man i Frankrike uppfattat bekännelsefrihet på samma sätt som hvarje annan frihet; man har nemligen ständigt proklamerat grundsatsen, men derjemte sökt göra tillämpningen så svår och, osäker som möjligt. Hvad som i Frankrike utgpr grunden för den religiösa lagstiftningen är konkordatet. För att göra sig ett begrepp om i hvilken anda denna lag är författad, behöfver man blott kasta en blick på motiverna, redigerade af grefve Portalis. Man finner då, att statens fördel utgör lagens första grundsats; att det icke är fråga om medborgarnes rättighet att bekänna en religion, utan cm statens intresse, hvilket ovilkorligt fordrar att de hafva en sådan och att de bekänna densamma. Staten vill med ett ord inom sig medgifva religionens tillvaro, emedan han. anser henne nyttig; han visar sig nitisk att beskydda henne, emedan han fast beslutit sig att ställa henne under sin ledning. Regeringen förer i berörde motiver ett ganska öppet språk, och grefve Portalis gör ingen himlighet af sina principer. Skälet hvarföre staten vill återställa gudstjensten är, att -Minos, Zaleuci. och de tolf taflornas lag helt och hållet äro grundade på fruktan för gudarnes; att Cicero i sin afbandling om lagarne framställer Försynen såsom grunden för all lagstiftning, och slutligen, att Plato på hvarje sida af sina verk erinrar om Gud. Äfven de falska religionerna — heter det vidare, lika uppriktigt — ega åtminstone den fördelen, att de lägga hinder i vägen för införandet af godtyckliga läror; individerna ega en medelpunkt fir sin tro; regeringarne kunnå vara lugna i afseende på dogmer hvilka, en gång kända, alärig jörändras; vidskepelsen är så till sägandes eglerad och inskränkt inom gränsor, som den ej kan eller vågar öfverskrida. Detta var konkordatets ändamål, detta utgjorde dess verkliga förtjenst ien regerings ögon, hvilken i organisering och disciplin säg högsta målet för menskliga samhällen, och hvilken så grundligt organiserat och disciplinerat fransmännen, att hennes verk fortlefvat under de mest olika skiften, och att hon ännu efter sitt fall håller sin hand utsträckt öfver dem. Lugn och fasthet i afseende på religionerna, allt under regeringens öga och hand, utgör idealet för denna lagstiftning, och. under denna synpunkt visar den sig fullt tillräcklig och verkligt skyddande under tider af religiös dvala och fullkomlig likgiltighet. Bekännelserna kunna under statens skugga lefva i lugn, med vilkor att detta lif. måste vara ett slags sömn, och att de icke få det infallet att röra på sig, alt verka på hvarandra, att modifiera sig, att utbreda sig. Så länge medborgarne icke 1 sin religion se någonting annat än ett ornament för högsta ! makten, och en familjetradition, ett system af ceremonier till bruk på nationalfester och vid tilldragelser i det. enskilta lifvet, så länge de icke dragas till religionen annat än periodiskt . och af gammal vana, under det själen befinner sig på helt andra håll, då förekommer dem oket af en sådandagstiftning ganskalätt, . och .de känna så föga dess tunga; att de nä-)! stan ej veta af dess tillvaro. Men om lifvet j och rörelsen, som sjelf är. ett lifstecken, börja uppenbara sig inom ;en bekännelse, då märker 1 man genast att det skydd;som medgifver henne I alt vara till, förbjuder henne att utvecklas, . och att regentens fördragsamhet utgör endal måttet för hennes frihet. Detta mått kan varn: större eller. mindre, allt efter som makten är fi mer eller mindre tillgänglig för känslan a!j rättvisa eller fruktan. för opinionen: Och det var just åt opinionens inflytande som Nepoleon sjelf öfverlemnade omsorgen att uppehåll: I: bekännelsefrihbeten, då han offentligen utta I lade en förbannelse öfver den af hans ofter J trädare, som vore i stånd att förgripasig der I emot, och då han dervid tillade: Jag lemna: : er full rätt att åten sådan gifva namnet Nero. 1: