Aftonbladet – 14 oktober 1858, sida 3

mannen och skyndade emot den senare, hvars båda händer hon fattade och hviskade med en af rörelse. darrande röst: Andtligen får jag då återse digl Tårarne glimmade i Minnas ögon, och allt hvad bjertat gömmer af ömma och rena känslor framlyste i den blick, hvarmed hon betraktade Albertine. ; Grefven och professorskan hade förblifvit orörliga. på sina platser. Slutligen erinrade sig grefven huru många ögon voro riktade på dem, och att det skulle väcka uppseende ifall de förblefve såder som ett par bildstoder, hvarföre han nalkades professorskan med de orden: Jag anhåller, det.-hennes nåd ursäktar min hustru, som uppehåller herrskapet; men hennes glädje att återse fröken är så stör, att hon glömmer, det vi äro omgifna af så många ryfikna ögon. Hennes nåd gjorde en stum böjning på hufvudet. Tala var henne omöjligt. Denna Minnå, som hon hade åfskytt för hennes låga härkomst, denna flickahon haft såsom tjenarinna åt sin dotter, hon var nu grefvinnan Stormhjelm — var hustru åt den man professorskan så ifrigt önskat att få till sin måg. — Ah! det var en bitter förödmjukelse, då den stolta qvinnan tänkte att Minna skulle taga förstegel af henne, att hon tillhörde denna förnäma slägt, som professorskan så ifrigt åstundat att blifva medlem af. Att under dylika upprörande betraktelser få ett ord öfver de hårdt slutna läpparne, var henne omöjligt. Minna hade trädt sin arm under Albertines och. dragit henne med sig ut ur salongen, Denna rörelse lemnade hennes nåd och gref. ven intet annat val än att förtsätta promenaden vid hvarandras sida; men för att slippa vara mål för allas blickar, gingo båda ut i varken,