Aftonbladet – 13 oktober 1858, sida 3

(Insändt.) Hufvudstadens tidningar hafva tvistat om benämr ningen af det parti, eller rättare det partis sjelfvike, men ingalunda sjelfständige ledare, som tills idare åtagit sig det tacksamma värivet att föra ridderskapet och adelns talan vid riksdagarne; utan att hvarken dervid eller deremellan åsidosätta sin egen. En tidning har anmärkt, att den hittills förekommande benämningen junkrar är olämplig, och häruti har denna tidning onekligen rätt, enär detta främmande ord icke återgifver det begrepp, som förnämligast torde böra uttryckas. För såvidt detta begrepp i verkligheten hittills uppenbarat sig, har såsom dess hufvudsakligaste, beståndsdel framstått ett subjektift. moment, yttrande sig uti. ett temligen oförsynt lycksökeri och ett anspråksfullt fikande efter förmånliga tjenster, och vid ett sådant förhållande hemställes helt enfaldeligen, om icke för dem ett ganska passande uttryck skulle erbjuda sig uti den enkla, lättfattliga och svenska rubriken: Tjenstsökande. Enfaldigt landsörtsfollk, som hata sväfvande och oegentliga uttryck.