Aftonbladet – 13 oktober 1858, sida 2

torns: händer sarät talade varmt och kärleksfullt till. dem. På aftonen började dödsarbetet och räckte ett-helt dygn, hvarefter allt var slut, men icke ala bemsökelser i professorskans hus. När fadern drog den sista sucken, då voro också Albertines krafter uttömda, och hon bars liflös ur hans in i sitt ram. Hentes nåd gick med torra ögon och slutna läppar ifrån mannens dödssäng att intaga sin plats vid:dotterns sjukläger. — Richard hade yttrat till henne, då man förde ut Albertine: Min frn, den aflidne gaf mig rättighet att kalla er dotter min: brud; jag. skall aldrig emot er vilja begagna mig deraf; men åt inff afstår jag rättigheten att rädda hennes 1. Min herre, ni är. 1 kare, uppfyll er pligt! var allt hvad hennes nåd svarade. Fadern jordades, under det att lifvet och döden kämpade en hård kamp om dotterns Professorskan satt vid den i en vild yrsel försänkta. Albertines säng och lyssnade till klockornas ringning, som gåfvo tillkänna att hennes rhan sattes ned i sin graf — denne man, med hvilken hon varit förenad i trettio år. Allt omkring benne var tyst, utom det ängsliga ljudet af Albertires förvirrade ord och klockornas klagan, som sände henne afskedshelsning ifrån griften. Övilkorligt tågade de förFflutna trettio åren förbi hennes minne, Huru föga vänlig och kärleksfull hon varit emot honom, som på sin dödssäng haft milda :och vänliga ord för alla, till och med för den gamle tjenaren, men endast kalla till henne! Oupphörligt genljödo hans ord: Se till att du mera aktar den döendes vilja än du gjort med den lefvandesn... Och minnet, detta, den felaktiges plågoris, upprepade äfven broderns ord, då de skildes vid Rönby: Underligt vore det, om Gud icke späkte ditt högmed,, Om