Aftonbladet – 13 oktober 1858, sida 2

Jag måste öppna ådern igen; sade doktorn. Professorskan gick till en klocksträng. och ringde; En tallrik åt doktorn, sade hon till Lotta, som i nästa ögonblick var tillbaka med det begärda: s Docktorn sköt upp tröjärmen och blottade en alabasterhvit arm, ifrån hvilken några mimager derefter en klar purpurström framrusade. Det skulle föra oss alltför vida dag följa sjukdomens gång. Vi före emellan den ofvanbeskrifna de derpå följande händelserna en fyra veckor. att .dag för lägga derdagen och tidrymd af konst hade Albertines ungdom och doktorns segrat öfver sjukdomen, ochden unga flickan låg nu; en blek konvalescent, på sin soffa. Det kalla och stolta uttrycket hade smält bort, och i dess ställe hvilade en mild och stilla sorgsenhet öfver de vackra regelbundna dragen. Professorskan hade återtagit sitt vanliga herrsklystna sätt. Alla spår af den ögonblickliga ödmjukhet, som uppstod i hennes inre under dotterns sjukdom och mannens begrafningsdag, hade försvunnit: S Hon bar nu åter sitt hufvud lika högt. Ännu. satt hon visserligen inne hos dottern, men ingen skymt af ömhet framlyste mera ur de stålgrå ögonem, utan hon tycktes snarare af resonnement än af inre böjelse vårda sitt tillfrisknande barn. Sällan vexlade de några ord. Det var den andra Maj. Professorskan satt vid fönstret i dotteras rum och stickade. Al bertine betraktade med sorgsen blick hennes jorörliga ansigte, som framstod ännu kallare och orörligare, omgifvet af den helsvarta skruden,