Aftonbladet – 13 oktober 1858, sida 2

Gud skulle på en. gång låta: man och dotter gå borto;. tänkte kon, och det eljest så föga känsliga hjertat sammandrogs vid. tanken på att blifva ensam; ty ingen kärlek egde hon att förvänta af sonen, som under hela denna sorgliga tid icke haft ett. ord: förr henne, utan bibehållit en isande tystnad. Öfvergifven af honom, beröfvad man och dotter, kände den stolta damen, der bon: satt, att det gafs något mera här i lifvet, hvarefter man kan sträfva, än att tillfredsställa högmodet. Tårar, dessa bedröfvelsens gäster, dem professorskan högst sällan Ler af, runno långsamt utför det kalla hårda ansigtet. — De-vorode förstå hon fält sedan mannens död. — Småningom upphörde ringningen. — Detta gaf tillkänna ätt presten nu läste välsignelsen öfver den gamle mannen, som fördjupad i sin lärdom ofta nog glömt den Högste; och hon, den efterlefvande enkan, som i sin sjelfförgudning och sitt högmod aldrig tänkt på Gud, hon nedböjde denkalla stolta pannan, och de bleka ovanä. läpparne fråmstammade en osammanhängande bön. — Hon qvarsatt med hufvudet stödt emot Albertines hufvudkudde: och. lyssmade åter till klockorna, som efter jordfästningen läto höra sina klagande ljud. — Professorskans högmod hade af det hemska pech :bittra i stunden blifvit tillbakaträngdt; men då hon hörde ljud af steg i korridoren, förde hom handen öfver pannan och utplånade hvarje spår af rörelse. Då dörren öppnades, satt hon der åter så kall och stel. Det var dektern som kom från grafven: — De utvexlade en stum helsning. och han lutade sig öfver den sjuka. På Richards ansigte lästes en qvalfull ångest, en bilter och genomgripande smärta. Han slöt den lilla feberheta handen en stund i sina, och det glimmade em tår i den starke mannens öga.