Aftonbladet – 12 oktober 1858, sida 3

förvisss dig om att jag lefde; men icke får jag derfire glömma att detta aldrig kan få namn af ett möte, hvarvid man utbytte ömma känslor. -Albertine, jag lider af. det steg du tagit, det gör mig förtviflad, emedan dessa domestiter, som äro invigda deruti, skola dervid fista begrepp, sårande för din jungfruliga stolthet. : Ahl! hvad frågar jag efter dessa menniron hvad de tänka om mig, då det gäller dig? ATG barn! Hvilken skada att du icke egt en öm och huld mor! Doktorn förde hennes händer till sina läppar, tilläggande: Din heder är min, och då du blottställer den, återfaller skuggan deraf på din Richard. Richard, ett ord till tröst, till förlåtelse. Albertine, på mina knän borde jag tacka för din kärlek. Attjag icke gör det, kommer deraf att:— jag ännu icke eger rätt dertill. Men om mitt lugn, min frid äro dig kära, så — beträd aldrig detta hus, förr än du kan göra det såsom min maka. Fly i förtviflans, i hopplöshetens stunder till din far. Han är din vän, din tröstare intill den dag, då jag får blifva allt detta. Medtag den öfvertygelsen: att en man måste älska en qvinna bra högt, då han, såsom jag, anser dig helig., Doktorns läppar vidrörde Albertines panna, Några ögonblick derefter rullade en vagn med Ajbertine och Lotta fram till Norrtullsaltan. Lika obemärkt, som de aflägsnat sig, återkommo de. Albertine gick till hvila, ett rof för många stridiga känslor och med full feber. Hon tillslöt ögonen och låg liksom för sänkt i cen stilla slummer, för att bättre kunne reda sina intryck. Efter några timmars förlopp hörde hon dörren öppnas samt modrer med låg röst fråga: : Huru är det?