Aftonbladet – 12 oktober 1858, sida 3

Hennes nåd hade ännu icke hunnit infinna sig, då doktor Bergström med brådskande steg inträdde till den sjuke. När professorn fick se doktorn, räckte han honom handen, med dessa ord : Tack för det ni kom så snart, hr doktor. Jag fruktar att jag icke hinner sluta mitt stora logiska arbete. Doktorn kände på patientens puls, och Albertine stod blek och darrande vid -sängfötterna. ; Richard lyftade ögonen till henne; det låg ett så varmt och deltagande uttryck i hans blick, och rösten var så mild då han sade: Vi skola hoppas på en god utgång; men jag skulle önska att få tala några ord enskildt med min patient. Albertine gick ut i det yttre rummet. Just som dörren emellan de båda rummen tillslöts efter henne inträdde hennes nåd. Är din far sjuk ? frågade hon på sitt vanliga kalla och afmätta sätt. Ja, såsom det tyckes, betänkligto, svarade Albertine upprörd: Doktorn är derinne, tillade hon med osäker röst, och ban ville tala några ord enskilt med pappa. Jaså ll Hennes nåd satte sig i soffan, En qvart förflöt. Professorskans stålgröna ögon hvilade på dottern, hvilken satt tillbakalutad i en fåtölj med ett uttryck af nedslagenhet i hela sin ställning. Slutligen öppnades dörren, och Richard trädde ut. Vid hans åsyn spratt professorskan till, liksom stungen af en orm, Han var således icke döende, Allt det medlidande hennes hjerta aftonen förut hyst för dottern försvann; då hon fick se denne för henne så förhatlige man. Hon glömde mannens sjukdom, allt, vid den förbittring hon erfor vid tänken att man vågat tillkalla honom, och att ban vågat infinna sig i hennes hus,