ders ansigte uttrycket af en smärta, som gränsade til förtviflan. t Några ögonblick förflöto, som föreföllö Albertine såsom sekler. Slutligen koza Lotta, åtföljd af doktorns betjent. Albeftine hade rest sig upp och stod lutad emot väggen. Hon gjorde en våldsam ansträngning för att betvinga sin rörelse och få dessa ord öfver sina bleka läppar: Hur mår doktorn ? Bra; men han är icke hemma, utan hos jdoktor Ström, som i dag kört omkull och bru-ut af sig benet. Det var således icke er berre som körde omkull, utropade Albertine. Nej! Gudbevars, men se der är doktorn, tillade betjenten. Richard stod bakom Albertine. Glädje hade följt så hastigt på smärtan, att den, liksom den förra, var nära att beröfva Albertine sansningen. Hon vacklade, men: doktorn hade skyndat fram och uppehöll henne: i sina armar. Vid skenet af lampan igenI kände han Albertines drag, och hade så när appgifvit ett rop af förskräckelse vid denna, upptäckt. ; I nösta ögonblick befann sig Albertine uppe i doktorns sal. Lotta väntade i tamburen, Richard hade nedsatt Albertine på soffan, och sjelf stod han framför henne. Den unga flicsans snyftningar voro de enda ljud, hvilka ifbröto tystnaden. Tårarne, dessa qvinnans; räddare vid alla starka sinnesrörelser, komme: ifven nu at: lemna fritt lopp åt all den smärta ch glädje, som så hastigt aflöste hvarandra. Richard fästade på henne en djup, allvarlig och sorgsen blick; hans ansigte var blekt, hans pana molnhöljd. Efter en stunds föropp såg Albertine upp och räckte honom båda. vänderna med de orden: