Så fröken säger,, stammade Lotta rodnande. Du behöfver icke göra några ursäkter, utan endast svara mig ärligt. Vill du, eller vill du icke tjena mig med tystlåtenhet. Din tystnad skall jag väl betala. Nå? Jag lofvar att tjena fröken med trohet och vara stum som grafven. Godt! Gå ned och säg Martha att jag somnat, samt att ingen bör komma: upp och störa mig, S Lotta gick, menkom strax igen och meddelade Albertine, att hon träffat hennes nåd sjelf, som tillsagt att hon icke fick lemna fröken, och att Lotta skulle underrätta hennes nåd, när Albertine vaknade. Hör nu noga på hvad jag säger. Jag måste ut. Inga invändningar! Du skall följa mig. Jag tager en kappa och schalett på hufvudet, så att man tror mig vara en tjensteflicka. ; Men fröken är ju sjuk och så blek, att jag icke vågar. Tyst! Vill du icke följa, så går jag ensamp, utropade Albertine bestämdt. Skaffa mig fort hvad jag vill hafva. Några. ögonblick derefter smögo båda utför trapporna med ljudlösa steg, och kommo ut på gatan utan att hafva mött något hinder: Ålbertine darrade så häftigt, att Lotta måste uppehålla henne; men ögonblicket derefter segrade viljan öfver den nervösa darrningen; hon fattade Lottas arm och ilade framåt ända tilldess bon stannade i doktorns port. Då förmådde hon icke hålla sig uppe, utan nedsjönk på trappsteget, liksom benen ioke velat bära henne, Lotta, gå. dit upp och bed doktor Bergströms betjent komma ned, hviskade Albertine med darrande röst. ; Lotta lydde. Hon läste i sin unga matmo