Aftonbladet – 11 oktober 1858, sida 2

Mitt kalla hjerta! utropade Hagar; och det flammade till i de mörka ögonen; buru vet ni att det är kallt? — Ni tror det, derföre att jag sätter något högre, än hvad det känner för er; — men det bevisar endast att jag djupt känner, det öfver oss är — Gud. — Ni skulle genast afsägakedra fäders tro, om ni derigenom skulle få kalla mig er maka. — Albert, är ni så löst fästad vid en lära, som borde vara införlifvad med er själ och alla edra tankar? — Har ni så liten aktning för den religion ni. insupit ifrån barndomen, att ni med samma lätthet: kan bortlägga den som ett klädesplagg, som generarer då — beklagar jag er, ty ert moraliska värde hvilar på en bra lös grund, då det endast stödjer sig. på förnuftet, och skall i passionens ögonblick aldrig gå segrande ur frestelsen. O, Hagar! Ni är grym. Det låg ett uttryck af förtviflan i rösten. Ni ger mig då intet hopp, ni förskjuter mig, sorh aldrig skall ega förmåga att förflytta min kärlek på någon annan: Ni tramprr på mitt hjerta och förkrossar :mitt lif. Kan jag då annatl Ja, ni kan blifva kristen; ni kan med mig knäböja inför samma altare, dyrka samm Gud., i Vi dyrka alla samma Gud; men jag kan aldrig blifva kristen. Skulle än mitt svaga hjerta brista af smärta öfver hvad jag måste försaka, skall jag likväl lefva och dö som judinna. Albert slog handen för pannan och utropade med smärta: Ni är kanske den enda judinna i verlden som med envishet och svärmeri hänger fast vid er tro — och just er skulle jag älska ända till dårskap!o Albert, hör upp att klaga, hviskade Hagar med en egen ljuf röst, Yar man, bär ert öde