var likväl otillräckligt för den stackars Albertine, som dagen igenom var fjettrad vid modrens sida. Hemma, borta, på promenader, öfver allt och alltid behandlade henne: nåd sin dotter med samma stränghet, samnia isande köld. Aldrig gick. ett ord af kärlek öfver hennes läppar, aldrig något tecken, som antydde att hon för dottern hade någon ömmare känsla. Oaktadt alla bemödanden från Albertines sida kunde ingenting verka milsårande på denna mor, som ansåg sig så djupt förorättad, att hon icke kunde eller borde förlåta. Denna obeveklighet reflekterade tillbaka på Albertine, så att äfven hön förstelnade och satte köld emot köld. Professorskan hade icke med ett ord nämt .om sin son, om de rykten hon hört, med afseende på hans resa och den der judinnan. Hon ansåg det mot sin värdighet att inlåta sig i sanstal om en dylik personlighet. — Så bade tiden förgått. Det var i Mars. Man gaf på kongl. operan Don Juan, och professorskan, som ville synas följa med sin tid, besökte alltid den lyriska scenen. Skulle bon hafva följt sin naturliga kallelse, hade hon säkert icke gått dit, ty hon var icke det minsta musikalisk. , Albertine och hon hade intagit sina platser på första raden; och professorskan helsade till höger och venster på bekanta, mec denna stela och imponerande artighet hon ansåg öfverensstämmande med sin rang och sin värdighet. S Presidenten W—, tillhörande professorskans förtroligare umgängeskrets, hade sin plats i samma loge. Har hennes nåd märkt att Albert är här i afton? frågade presidenten. Nej, det har jag icke, svarade hennes nåd och höjde handen med kikaren till ögenen.