Aftonbladet – 8 oktober 1858, sida 3

nh 5. En annan insändare adresserar sig till herrar ångbåtskommissionärer med en förfrågan, hui ruvida icke genom deras åtgärd det kunde föraustaltas att vid Riddarholmshamnen, midt för hvarje ångfartygs landningsplats, uppstäldes tafior, med derå -anslagna turlistor för ångbåtarnes afgång från Stockholm; hvarigenom i insändarens tanka oredor och misstag skulle förekommas, till vinst både för allmänheten och ångbåtsbolagen. (Insänät.) En af de tretton, som ej låtit sig hänföras af den rabies sacerdotalis, hvilken mot slutet af sistlidne rötmånad utvoterade lekmannen Borg ur de sedan i fjol välbekanta landsförvisande presternas samqväm, har i Aftonbladet n:r 219 låtit sig angeläget vara att rentvå syndens pluralitet från all delaktighet i detta fanatismens utbrott mot en den fria pressens representant Rentvagningen har icke försiggått utan en viss hetta, den har skett med tillhjelp af varm lut och såpa, under dyra eder och svordomar. -Insändaren vågar — heter det — icke blott inför hvilken jordisk domstol som helst, utan ock-inför den öfver jorden upphöjda domarestolen (sic) med lifligaste ed bekräfta, att på långt när icke hälften af de tillstädesvarande presterna höjde sin röst hvarken för eller motr, tilläggande han sig kunna med samma sanningsenlighet intyga, att han känner flera prester, t. 0. m. sådana som ej hysa synnerlig tillgifvenhet för biskop Thomander och ännu mindre för tit. Borg, hvilka icke dessmindre på det högsta ogilla utvoteringen, fastän de icke uppträdt med någon offentlig protest leremot. En bland orsakerna till denna tystnad skall vara den farhågan, att en sådan protest skulle afbiskopen mindre väl anses. Detta antagande innebär nästan en förolämpning både mot biskopen och menige presterskapet. Icke är den lörre någon terrorist, ej heller hörer det senare till de rädde och gruflige, som ej skulle fördrista sig att i detta stycke handla annorlunda än så, att det af biskopen skulle väl anses... Särskilt vid ifrågavande tillfälle har det ju kommit i dagen, att Lunds stifts prester vilja stå på egna ben och ej låta böja sig hvarken af biskop 2Her publicitet. För öfrigt är detta ingalunda första sången Skånes prester ådagalagt en berömlig sjelfständighet. Insändarens insinuation är således föga sannolik, och fast obegriplig synes hela hans artikel. De ord han utkastat mot-en och annan reputerlig prostamage eller mindre förtjent kontraktsprostevärdighet, äro icke den man värdiga, som vill bestraffa en annans skrifsätt. Och detta är ju meningen, när han säger sig icke hafva sympati för tit. Borg och dennes icke synnerligt berömvärda skriftställareverksamhet ? Det är egentligen som publicist tit. Borg varit skriftställare, och hittills har han ej blifvit ertappad med några lögnaktiga uppgifter eller vrängda framställningar till allmänhetens förvillande. ---Hans polemik är skarp, stundom incendiär; mot: fåkunniga och vrångvisa embetsmän såväl som mot öfvermodiga junkrar och bondeförtryckare. Han rädes icke att blotta statens, kyrkans eller den sociala sedens svaga sidor. Konsiderationslös och oförskräckt, håller han sig till sanningen och angriper således både personer och saker, när de förra stå i oskiljaktigt sammanhang med-de senare. Så har kritikens sätt varit i alla tider, och skriket mot Öresundsposten liknar fullkomligt det som de förskräckte i alla länder upphäft mot offentlighetens granskning af offentliga personer. De der skrika, äro sällan ostrafiga, de likna. fastmer vanartiga barn som jemra sig när det smäller. Kritiken ikläder sig för öfrigt, som hvar man vet, många och mångahanda former, hvilka alla kunna vara lika berättigade. Än är kritiken omedelbar och afslöjad, än indirekt och ironisk. Än kommer den insvept i allegoriens mantel, än i parablens, än såsom en calembour, än som en sarkasm, än i den tama xeniens rustning, än i den vildas, än som ett sakta väder, än som en storm. Om nu Öresundsposten stundom skulle ljuda som en stormklocka, så blir väl frågan egentligen den, om -denna klocka röres af goda armar eller af onda, om den kallar till strids mot samhällets fiender eller mot dess vänner? De, som äro af sanningen, misstaga sig ej på klangen. Att det ej står väl till i staden, när väktarena på muren finna sig föranlåtna att stöta i basun, är väl lika gifvet som det att tillståndet ej blefve bättre, om de underläte att gifva ljud ifrån sig. Tiga väktarena, så växer gemenligen dårskapen i Israel, och först när samhället är sin upplösning nära, då varder det tyst i vårdtornen, eller ock heter det: Här är frid, frid! Men en sådan vaggvisa söfver lätteligen till döds, och de der sofva veta ej huru galet det är att ingen stör deras sömn; I kritiska tider, sådana som vår, när domen går som en åska öfver kyrkans ruttna köpingar, är det väl Bättre att de, som vilja reform, med gemensamma krafter gripa verket an, än att den ene arbetaren besvärar sig öfver den andres metod. En af de tretton lärer icke sjelf vilja räknas till sjusofvareslägtet; hvarföre skall han då agera prude och besvära sig öfver en annans polemik emot kyrkans mögel? Må han sjelf taga kastskoflen i sin hand och gå att rensa logan utan att så granntyckt mönstra de renselseverktyg, som redan äro i rörelse. De reputerlige prostmagarne, kunde han. ock låta vara, ty deras reputation har längesedan fallit. Känner han deremot någon, som är amindre förtjent till sin kontraktsprostvärdighet, må han hålla efter den, må han, såsom Öresundsposten för sed hafver, framhafva ett sådant subjekt och låta. det springa öfver klingan! Nej, tänker han måhända, det vore fult, det skulle göra skandal; Inga personligheter.! Ha vi då med opersonliga abstraktioner att göra, eller skall det vara så nobelt att skjuta i högen? Är; här blott milifärisk esprit de corps bland våra kontraktspröstar, kan eh sådan blindkula blifva En af de tretton dyr. Ärligare handladt vore det, om han nampgåfve den mindre förtjente, den ovärdige embetsmannen, En viss servilism, episkopal eller individuel, tyckes slutligen besvära En af de trettons. Mot ändan af sin kria bugar han sig temligen osmakligt för biskop Thomander. Den ymäktige anden tyckes alldelås hafva öfyerväldigat honom, och han bedyrar, att de äro icke få, på hvilka biskopen ntöfvar sitt inflytånde och än mera utöfva skall... Härefter följer något som doftar så fint och är af så ömtålig beskaffenhet att det vore synd att reproducera det J: Det har nästan förlorat buketten redan genom att : en gång vara till tryck befordradt, och bäst torde vara att helt och hållet upphöra med sådauvt rö kelseverk. Biskopen sjelf torde minst deraf vara trakterad. Redaktören af Öresundsposten kan der1 emot ej annat än känna: sig hugnad af demonstrationen mot Ö. P. och dess skrifsätt. Medan veder I börande klaga som bäst öfver detta personliga-be: I. straffande, får det gissl m äf all ländet sin dom ne Ko 2 bor. : tare och slutnare än eljest, men majorskan å sin sida, som tydligt såg att han kämpade emot sitt hjertas röst, som drog honom till staden, fördubblade sin ömhet, och en dag yttrade bon, efter ett besök hon gjort hos komministerns: Jag har talat vid den genomgoda pastorn. Om mamsell Scheiber skulle vara hågad, he både hän och pastorskan lofvat att taga emot henne i sitt hus. Vill du attjag skall skrifva 3 EST SE PE SONYA.