Aftonbladet – 6 oktober 1858, sida 3

tröm tillade, att Judas, som förrådde vår herre älsare, blef äfven delaktig af nattvarden. Hvarföre skulle då presten taga sig före att utmönstra dem, som han ansåg otrogna? Det skulle blifva löjligt, om man, t. ex. i Kalmar, toge sig före att till den ena söndagen annonsera nattvardsgång för de trogna och ill den andra folk i allmänhet. Endast Gud och icke menniskor kunna afgöra om den eller den är sann kristen, Notoriskt illakända personer i samhället kunde enligt lag förnekas framträda till nattvarden, såvida de icke allvarligt bättra sig. Lektorn i teologien Sjöbring uttalade den åsigten, stt ingen inom vårt land bör komma i åtnjutande wet medborgerliga rättigheter förr än han admitterats ill nattvarden... Sedan borde inga lagar föreskrifva iågon tid, utan bör detta lemnas åt kyrkosamfun: lets medlemmar att sjelfva fritt bestämma. Flere instämde med lektor Sjöbring. Prosten Lindvall uttalade sig varmt mot v. pastor Ionssons åsigter, som syntes vara mycket skefva. Den enare deremotförklarade med skärpa att presten, snligt nu gällande kyrkolag, vore lik en befälhafvare som befalde kompaniet att träda fram och trampa Jesu blod under fötterna. Den, som ovärdigt äter och iricker, han ådrager sig sjelf domen: således inga ovärdiga. , V. pastor Carlsson från Åhs på Öland yttrade, att Jesus icke instiftade nattvarden då han bespisade 3000 män, utan endast för sina lärjungar eller utvalda. Flere talare uttalade sig sedan i ämnet, somliga ör, andra emot upphäfvandet af lagen om nattvardens begående. Hofpredikanten Angeldorff anhöll, att, ehuru främing (från Lunds stift), få framställa en medelåsigt. Biskopen ville icke, ehuru tiden var långt framskriden på aftonen (half 9) och åhörarnes uppmärksamhet syntes vara slapp neka denna begäran, utan samsyckte han med nöje till att en gäst från ett främnande stift uttalade sin mening. Hofpredikanten Angeldorff anförde ungefär följande: En tredje mening skulle möjligen kunna förmedla mellan de här framstälda motsatserna, ehuru den grundar sig på en uppfattning af kyrkans begrepp, olik ordförandens. Talaren trodde dock att denna uppfattning, rätt förstådd, hade skäl för sig. Den framskridna tiden tillät dock icke att beträda detta liskussionsområde. Han ville deraf blott draga ett xorollarium. Tänker man sig kyrkan icke såsom att blott atomistiskt aggregat af individer, antingen stående i trosförening med Kristus, eller utan tro och all slags lifsgemenskap med honom), utan såsom tt samfund af döpta menniskor, hvilka icke genom vilfarelse i lära eller förargelse i lefvernet uteslutit sig från Herrans kyrka, om ock de äro vissnade grenar; tänker man sig den utkorelse som genom döpelsen skett såsom någonting å Herrans sida i sin kraft varaktigt, äfven om menniskorna genom trons utslocknande upphört att vara lefvande lemmar i vinträdet Kristo; tänker man sig dessa genom undervisning satta i stånd att pröfva sig sjelfva, så måste man kunna anse dem berättigade till nådemedlens fullständiga åtnjutande, om de så önska och genom nycklarnes användandes. i skriftermålet blifvit varnade mot missbruket — — — (Värmen var till den grad tropisk i salen, ätt referenten med möda kunde följa talaren i hans lärda teologiska framställning. Sjelfva ljusen i kronorna höllo på att slockna af brist på syre.) Läraren — fortfor hofpredikanten — må subjektift anse den större delen af dessa personer ovärdiga, men han eger icke rätt att afhålla dem från nådemedlet. De gå ju till detsamma på sitt eget, icke på hans ansvar. Uttrycket ovärdiga nattvardsgäster är mindre bibliskt, emedan Paulus talari 1 Korinth. brefvet icke om ovärdiga personer, utan adverbialt om ett ovärdigt, d. ä. nesligt, otillbörligt sätt att begagna nådemedlet. Den ene hungrar, den andre är druckens. Ovärdiga till personer äro vi alla och kunna allena komma på vår frälsares värdighet. Väl måste nattvardens betydelse såsom det andliga lifvets mnäringsmedel fasthällas såsom hufvudsak. Talaren ansåg vidare den Schartauska bestämningen af det minimum af lärjungasinne, som gifver utsigt till nattvardens begående med själagagn, nemligen ordets bruk, vara riktig. Men då nattvarden är ett nådemedel, kan det tänkas att detta medel kan å Herrans sida hafva en djupare och vidsträcktare användning, än hvad vi menniskor deri vanligen se, att det i förening med ordet äfven kan af honom begagnas som ett kallelseoch -väckelsemedel. Detta antydes redan i liknelsen om den stora nattvarden. Aposteln befaller icke de kristna i: Korinth att upphöra med nattvardsgångarne, fastän en del voro döde och en del sofvo,, utan han befalde dem pröfva sig, så att de icke åte och drucke sig sjelfvom domen. Detta sätt att betrakta nattvarden — slutade talaren — i sammanhang med det förhållande, hvari de äfven andligen afvikne genom döpelsen stå till nattvardens herre, är det enda, hvarigenom man finner ur kristlig synpunkt ett berättigande för läraren till nattvardens utdelande åt de många, om hvilka han annars visserligen måste antaga att de äro ovärdiga nattvardsgäster. Herren kan finna dem, om de gå. Men de komma honom icke närmare dermed att de icke gå. Det är ett sådant berättigande ur luthersk synpunkt man måste söka, för att kunna lösa den svåra fråga, som annars för en samvetsöm pastor framställer sig, huru han skall kunna för sitt samvete försvara att han till nattvarden admitterar sådana, om hvilka han haren temligen afgjord vi-shet, att de icke äro lärjungar. Talaren ville att denna åsigt finge gå och gälla för hvad den kunde som ett försök att förmedla mellan dem, hvilka under diskussionen icke kunnat förena sig. KL. nära 9 eftermiddagen slutades diskussionen öfver doktor Sandbergs Betraktelser,. Man hade under båda dagarne endast medhunnit några af de vigtigaste paragraferna. Tiden tillät icke att behandla de öfriga, ehuru de innehöllo rika diskussionsämnen. Hr doktorn komplimenterade nu i ett sluttal först biskopen, sedan talarne och slutligen sina embetsbröder i allmänhet för det förtroende de länge visat honom. De åsigter han försvarat vid riksdagarne äro i allmänhet en karakteristik på stiftets presterskap, isynnerhet det unga. Talaren slutade med den förhoppning att vår svenska kyrka skall sann och lefvande framgå ur den. vilda stormen. De frön, som sås i denna storm, skola framdeles uppspira med välsignelse och frid inom Sverges landamären. (Forts.) Om elektriska telegrafverket. (Insändt.) (Slut fr. gärdagsbl.) 1 sammanhano med det hillioa vrkandet nå