den utvalde; men denne fann då i afskedetstfistunc för godt att hota med att presterna icke skulle längt sitta qvar vid sina feta pastorater. Kyrkoherden Israel! Akhlqvist (Öland) omtalade äfver huru en vinkelpredikant grasserat i hans församling Denne andans man stod på ett tak, för att bättre kunna från höjden samla och utdela den helige ande it de öländningar, som nedanföre afhörde honom. Han hade äfven skrämt käringarne med helvetet, dit de skulle få resa efter döden, ifall de trodde på presterna. Doktor Elfström: Det hade yttrats af en föregående talare (åsyftade v. pastor Kjellberg) att skollärare i vissa lörsamlingar manat godt. Detta vore en ny erfarenhet. I allmänhet bildade de en opposition mot det legala presterskapet. Flera af dessa lärare andades högmod och utspridde villfarelser. Uppmanade derföre seminariiföreståndaren i Kalmar, hvilken talaren komplimenterade för både skicklighet och lärdom, att lägga seminaristerna varmt på hjertat att icke intaga oppositionens leder och hålla konventiklar, utan i stället nitiskt sysselsätta sig med arnaundervisningen, då de blifva folkskolelärare i framtiden. Seminariiföreståndaren mag. Dahlström insåg mycket väl att seminariieleverna i Sverge, med den ringa vildning eller rättare halfbildning de kunna förvärfva sig, måste som skollärare blifva sådana de äro. Statens förbindelse var att bättre : pröfva dem som skulle bli undervisare. för folket. Han hade alltid förmanat eleverna att icke befatta sig med annat än sitt kall, barnens undervisning. Hade alltid sökt hos dem inprägla vigten och betydelsen af denna vigtiga och ansvarsfulla befattning. Prosten Lindvall (från Köping på Öland) gillade icke den smygande lekmannaverksamheten. I hans församling hade kolportörer tillstält konventiklar om aftnarne på ställen, dolda för presten. Hundratals personer hade der infunnit sig: -Om nätterna gingo de hem under skoj och skri och föröfvade lagbrott. Höll före, att skollärare hade tillräckligt fält för sin verkningskrets, i fall de sysseisatte sig med barnens ordentliga undervisning inom sina församlingar. Biskop Genberg hade ämnat yttra några ord iden vigtiga frågan, men som tiden var långt framskriden (half 2 e. m.), bad han att på aftonen få yttra sin mening, på det att de embetsbröder, som icke redan kände densamma genom bref och muntliga samtal, måtte få kännedom om densamma. Sällskapets medlemmar lemnade lärosalen för att begifva sig till middagsbordet. Kl. 5 e. m. var elementarskolans sal åter fullpackad med åhörare af alla klasser. Nyfikenheten att få höra biskopens tanke om lekmannaverksamheten var särdeles stor. Innan diskussionen om nämde ämne åter begynte, höll lektorn i grekiska språket vid elementarläroverket, mag. N. P. Ljunggren, ett åminnelsetal öfver framlidne biskop Kullberg, hvilken han träffande skildrade såsom menniska, författare och prest. Derefter fortsattes diskussionen om lekmannaverksamheten. Biskopen erinrade, att vid den husliga andakten är lekmannens verksamhet till kristlig uppbyggelse allmänneligen både erkänd och lofordad; att lekmannaverksamhet för kristendomens befrämjande äfven i det offentliga, i församlingen, enligt svensk kyrkoförfattning, har ett både vidsträckt och lagligt utrymme. Såsom ledamöter i kyrkoråd, i skolstyrelse och i andra befattningar, hafva lekmän, enligt gällande föreskrifter, både rättighet och pligt att verka för kristlig undervisning, för befrämjande af hvad till religionens och sedernas vård hörer. Kloekaren har skyldighet att i församlingen meddela barnen undervisning, fulkskoleläraren äfvenså. Den största förmåga och den varmaste nitälskan syntes på dessa vidsträckta och fruktbärande fält hafva fullt utrymme för användningen af sina krafter, och man kunde icke med skäl påstå, att lekmannen vore från en ordnad, sannt kristlig verksamhet utesluten. Men utom denna lagliga ordning fordrade man numera för lekmannen äfven rättighet att efter eget behag i konventiklar offentligen uppträda såsom predikande, eller förklarande Guds ord. Att denna sjelftagna verksamhet i vissa fall kunde medföra något gagn ville talaren icke bestrida; men att den utan uppsigt och kontroll oftare visat sig förderflig genom utbredande af villomeningar och satser, som undergräfva både religion och sedlighet, har en beklaglig erfarenhet till fullo ådagalagt. Frågan vore således att kunna undvika dessa olägenheter utan att undertrycka det goda, som lekmannaverksamheten i vissa fall möjligen kan åstadkomma. Om man här ville beröra denna i sanning svåra fråga, så ville talaren fästa uppmärksamheten på, att man derom icke hade befogenhet att på prestmötet lagstifta eller reglementera. Man kunde blott uttrycka en opinion till gemensamt förfarande inom embetspligtens gränser. För egen del ansåg talaren önskvärdt, att pastor och kyrkoråd, hvar inom sin församling, kunde lagliger tillse, att ingen måtte der uppträda tolkande bibeln eller ledande konventiklar, om hvilken de icke kände eller tillförlitligen kunde inhemta att han verkade till befrämjande af sannt kristlig upplysning och gudsfruktan. Detta vore hufvudsakliga syftningen af ett vid senaste riksdag framstäldt förslag, hvarom meningärne väl ännu vore delade, men hvilket dock torde hafva en framtid, mindre aflägsen i samma mån som förslaget understöddes af en allmännare opinion inom: landet. Mötet instämde med acklamation i biskopens uttryckta önskan, angående förfarandet med konventikelpredikanter. Flera talare gjorde sedan några förfrågningar utan vigt. Baron Falkenberg frågade i Ödmjukhet hvilka de kännetecken vore som utmärkte en sann konventikelpredikant. Det fordrades en stor vishet, mente talaren, för att kunna pröfva en så svår sak. Ordföranden upptog icke denna fråga till besvarande. ; Härmed var diskussionen om lekmannaverksamheten afslutad. Man öfvergick sedan till 30 och 31 paragraferna i de af ordföranden utgifna Betraktelserna, handlande om Nattvardsgången. I den förra heter det: Den svåroste beskyllningen emot evangeliskt-lutherska kyrkan i vårt land är för bristande kyrkotukt, särdeles med afseende på nattvardsgången. Försök från vresterskapets sida, att få dens kärpt, hafva saknat framgång. Orsaken dertill är lätt att inse, enär utöfningen af Kyrkotukt icke kan anses vara prestens ensak, utan tillhör kyrkan, d.v.s. hela kyrkosamfundet,. Och i 31 paragrafen läser man: ,Att staten ålägger nattvardsgång såsom vilkor för åtnjutande af medborgerliga rättigheter, synes vara ett skadligt tvång ete.. Om då kyrkan, för att uppnå sitt högre ändamål, fordrar upphäfvandet af den ovilkorliga föreskriften om nattvardsgång för vinnande af verdsliga syften och sådant blir klart och allmänt insedt och erkändt, så bör staten Å sin sida medgifva denna förändringn. : Flere talare yttrade sig härom. Adjunkten Brunner ansåg det stridande mot lutherska läran att vilja tvinga någon till nattvardens begående, och föreslog derföre att stiftets ombud måtte vid nästa riksdag söka verka för upphäfvandet af detta bud. ; V. pastor Jonsson ansåg att nattvarden vore stiftad endast för de trogna-af lärjungarne, och att den icke vore en sann kristen, som icke minst två å tre gånger om året framginge till nådabordet. En gång vore för litet. Prosten Virsen (från Öland) genmälde att frälsaren sjelf säger: Detta görer till åminnelse. Doktor: