Aftonbladet – 6 oktober 1858, sida 3

hederliga, men dem han till befrämjande af sina afsigter nog är i stånd att utföra. ter hördes klingande bjellror utanför förstugubron, och Jenny yttrade några ord om hvem det kunde vara. I detsamma gick dörren upp, och majorskan, Minna, Ernst och Arvid inträdde, Herre Gud, mamma, är det ni? Och jag som icke väntade er förrän i morgon förmiddag! utropade Jenny. God afton! sade majorskan åt baronen; derefter vände hon sig till Jenny: Ja, var jag icke snäll som kom i afton, så att jag är uthvilad till i morgon och kan hjelpa dig ? Du är alltid snäll och rar, Malin lilla, hviskade Jenny och kysste modren. En stund derefter hade Jenny satt i ordning: ett tebord framför kakelugnen, och omkring detsamma sutto majorskan med sina söner, Minna och baronen, Jenny serverade dem af den rykande drycken, som man under skämt och glädje förtärde. Visst anmärkte Jenny i sitt hjerta att Arvid nu var lika glad och barnslig som innan han fick sin stora passion för Albertine, och deraf slöt hon att deu var alldeles utslocknad. Vidare såtyckte hon att Ernst såg blekare ut än sist, var tystar och hade ett oroligare uttryck i sitt ansigtc än när han Var hemma förra gången; dess utom såg hon tydliga spår efter tårar på sir mors ansigte, och ett visst drag af vemod låg bestämdt bakom leendet, Minna föreföll gla dare än hon någonsin sett henne sedan ho: skildes från Albertina. Arvid, honom har jag nog reda på, hav har glömt bort Albertine och är mycket roa: af-Minna. Hvad den gossen angår — tänkte Jenny — under det hon skötte tekannan och teköket, så kan jag honom utantill; men sc Ernst! han har då en min i afton som man alldeles icke blir slug på, och icke lärer han