Aftonbladet – 5 oktober 1858, sida 2

d finna sig för att gratulera den blifvande grefvinnan? Ah, man kunde verkligen mista aptiten för mindre än detta; ty huru skulle icke nu dessa vänner göra henne till föremål för spe och åtlöje? Huru skulle de icke göra upp de mest förnärmande historier? Professorskan reste sig häftigt upp ifrån frukostbordet vid tanken på alla dessa förödmjukelser. Just som hon gjorde denna rörelse, öppnades dörren, och en ung flicka med dödsbleka kinder steg in. Om professorskan fått se ett Medusehufvud, hade hon icke kunnat visa en högre grad af öfverraskning; men denna rörelse var ögonblicklig; i nästa sekund var hennes ansigte åter lika kallt, och ett uttryck af förakt och obeveklig stränghet hvilade deröfver. Hon blef stående framför den inträdande med upprätt hållning, hufvudet tillbakakastadt och ögonen vidgade. Hon mätte henne med en förkrossande blick ifrån hufvudet till fötterna, liksom frågande huru hon djerfdes visa sig. Albertine åter hade förblifvit orörlig vid dörren och fästade på modern en blick full af mildt allvar. Huru vågar fröken träda inför mitt ansigte? Är det för att ytterligare trotsa mig? Är det för att visa, det jag upphört att vara den mor ni bör lyda och vörda? as O, min morl utropade Albertine och teg ett steg emot henne; men professorskam drog sig tillbaka. Jag kommer för att bönfalla or er tillgift för det jag icke egt mod att lyda er.n Tillgift! tillgift, för det niFtrampat aktningen för mig och er sjelf under fötterna; för det ni dragit skam och förnedring öfver mig. Ah! ni har sannerligen räknat för mycket på mitt öfverseende. Visste ni då icke att jag aldrig, förstår ni, aldrig skulle förlåta er. Ni har flytt till andra för att slippa lyda mig. Ni har dermed sjelf öfverflyttat mina rättigheter