Aftonbladet – 4 oktober 1858, sida 2

Hvad-namnvill ni gifva åt enkarl, som vet att den flickas mor, han lyckats förleda till olydnad och glömska af sina barnsliga pligter, aldrig skall skänka sitt bifall till hans kärlek, och likväl underhåller den i sitt hjerta och af egennytta eller passion låter förleda sig till den smutsiga handlingen att pppreta mannen emot hustrun — att utså oenighet emellan tyenne makar och genom:sina intriger -gifva anledning till en upprörande skandal? Säg, tor ni verkligen att att han kan göra anspråk på att anses för hederlig karl? Nej, en man, som lånade sig till så usla handlingar, vöre en dålig, en föraktlig karl. Men, min fru, den man, som med en ren, djup och allvarlig kärlek älskar en flicka oeh såsom enda hindret för sin förening med henne har en hop fördomar — han eger rätt att blifva sin kärlek trogen, om han ock håller sig på afstånd; men skulle modren glömma sig ända derhän att vilja våldföra dottrens känslor, tvinga henne att äkta en annan, den flickan afskyr, och derigenom förmå henne till en af de opaturligaste och mest omoraliska handlingar i lifvet, då; min fru, uppfyller han sin pligt, om han söker i fadern förskafta det arma barnet en beskyddare; och detta, min fru, är att handla som en man af ara. Ah, min herre! Ni tycks vilja gifva mig en moralisk föreläsning och genom edra granna ord uppsminka ert dåliga uppförande. Tro dock icke att jag deraf låter förvilla mig. Ni har, oaktadt edra stolta ord på Rönby, underhållit en hemlig förbindelse med min dotter och uppeggat henne till ett motstånd, som hon aldrig utan er vågat visa. Nihar sedan med en äfventyrares djerfhet innästlat er hos min man och narrat honom att tillintetgöra en förening, som skulle ha betryggat min dotters framtid, då den nu, sedan den blifvit bruten,