Aftonbladet – 1 oktober 1858, sida 2

Är det ljus härinne? Jag har satt in lampan., : Nu vred Richard omm messingsvredet och gick in i kabinettet. Dörren tillslöts efter honom. Den på bordet stående lampan kastade en dunkel dager öfver föremålen. Dess sken var allt för otillräckligt att upplysa detta, med mörkt tyg beklädda rum. Denna halfdager gjorde ock att doktorn icke strax upptäckte den person, som var der. Nedsjunken på soffan, satt ett fruntimmer, som aftagit hatten, med hufvudet så nedböjdt att doktorn icke kunde urskilja om. hon var ung eller gammal. Hon förblef orörlig, ehuru hon omöjligt kunde undgå att höra doktörns inträde. Richard gick henne närmare, i det han tänkte: Antingen är hon mycket sjuk, eller mycket olycklig. Högt yttrade ban: Ni har önskat tala vid-mig. Den på soffan sittande damen reste sig långsamt och upplyfte sitt nedböjda hufvud, så att hon nu stod upprätt midt för doktorn. Knappt hade Richards ögon fallit på detta marmorbleka, af smärta förstelnade ansigte, än han störtade på knä framför henne, fattade de iskalla händerna och utropade med en röst, full af ångest: s Albertinel .O min Gud, hvad har händt? En suck, som innehöll allt hvad hon lidit sedan de skildes, arbetade sig ur hennes qvalda bröst. Hon lutade sig ned emot honom, hviskande: Allt har öfvergifvit mig, ända till min själsstyrka; nu är jag här för att söka ditt beskydd. Doktorn var så upprörd, att han icke förmådde svara; han förde endast hennes händer till sina läppar.