Aftonbladet – 30 september 1858, sida 3

dr fn ra RP rn ga Sr Ra rr i Sf nr SE torn G ivilket då snart blifver stinkande, och hvilken afdikning jemväl torde böra, så vidt belägenheten sådant nedgifver, på det sätt verkställas, att vatten, som rån platsen afledes, åtminstone icke omedelbart må nedflyta uti och förpesta brunnar, bäckar eller sjöar, som af menniskor eller hemdjur begagnas; så fritt xelägen, att de gasarter, som från liken utveckla sig, f vindarne kunna snart med större mängd af frisk uft uppblandas, samt så aflägse från boningshus, att :ll anledning, det utdunstning från liken skulle på le närmast boendes helsotillstånd kunna utöfva menigt inflytande, derigenom undanrödjes. Är man ense härom, så återstår att söka utfinna le medel, hvarigenom begrafningsplatserna må kunna vå uppgifvet sätt ordnas. För de flesta församlingar i riket torde väl lämpig jord — ett torrt, merändels ofruktbart eller skogbeväxt sandfält — kunna uppletas till begrafningslats; men svårigheter möta dels för platsernas ordnande och likens transporteande; hvilken senare omständighet synnerligast gäler städer, som ega betydlig utsträckning; dels i afseende å inkomster, som vissa församlinsar förlora, i händelse grafvar i kyrkor och å n. v. kyrkogårdar ej vidare få säljas; och dels med hänsigt till grafegares verkliga eller förmenta rätt, att fortfarande nedsätta lik uti af dem örvärfvade grafvar. Beträffande först kostnaden, så tror jag, att om begrafsningsplatserna, såsom sig bör, planteras med cräd och hållas städade, så skola på de fleste ställen förmögnare personer finnas villige att betala så mycket för en graf, derifrån lik aldrig få upptagas, at Je medel, som härigenom inflyta, utan tvifvel lemna tillgång till betäckande af kostnaden både för liktransporter och för inköp af grafvar åt aflidne fattige församlingsboer. Det torde deremot icke kunna bestridas, att ju åtskillige personer ännu finnas, som af fåfånga eller fördom torde vara benägne, att betala mera för graf i kyrka eller dess närmaste omgifning än för grafställe å en nyanlagd, mera aflågset belägen begrafningsplats. Så länge detta förhållande fortfar, torde ock någon förlust för församlingarne — uppkomma; genom förbud att begrafva lik uti eller invid kyrkor. Men detta är en olägenhet, som måste ördragas och som troligen snart upphör, ty man har all anledning hoppas, att vårt upplysta protestantiska presterskap, som längst och mest nitälskat för denna reform, verksamt skall bidraga att utrota ivarlefvorna af den papistiska vidskepelse, som gifvit anledning till missbruket att oskära helgedomen och störa de till andakt församlade genom stank från multnande kroppar. Erfarenheten har bestyrkt, att för grafvar, upptagne å platser, belägne på ansenligt afstånd från kyrka, ofta blifvit betaldt lika mycket, som för grafvar uti eller invid kyrkan. En i underdånighet bilagd promemoria innefattar i öfrigt angående kyrkogårdars ordnande några anvisningar, hvilka icke här kunnat intagas. Det återstår att tillse, huruledes de åtgärder, hvilkas vidtagande justitiekansleren vågat i underdånighet förorda, kunna stå tillsammans med nu varande enskilde grafegares rätt. Denna del af ämnet är otvifvelaktigt af beskaffenhet att förtjena synnerlig uppmärksamhet. För att fullständigt bedöma den rätt, enskilde grafegare må hafva, skulle erfordras, att först undersöka om och af hvilken kyrkas tillhörighet får till enskild person öfverlåtas och sedermera infordra och granska alla grafbref, för att erfara på hvad vilkor hvarje graf verkligen blifvit upplåten. Äfven om sådant skedde, så enär tvister, som angående enskildes rätt till grafställen, kunna yppas, mäste, i likhet med tvistemål i allmänhet, af domstolarne pröfvas, vore det icke möjligt, att med full visshet förutsäga den slutliga utgången af dylika tvister. Det förekommer emellertid i afseende härå, å ena sidan, att, enligt 26 kap. 6 4. kyrkolagen, kyrka tillhörig fastighet ej utan Kongl. Maj:ts tillåtelse får föryttras; att, jemlkt 31 uti de för Stockholms stad den 10 Mars 1636 utfärdade privilegier, borgmästare och råd ega meddela föreskrifter angående grafvar i kyfkorne härstädes; att, enligt kongl. brefvet till öfverståthållareembetet den 28 September 1697, grafvar i kyrkorna, jemte tomter och alla fastigheter, som från publico äro genom någon gåfva bortgifne, böra ofördröjligen sättas i sitt förra stånd och läggas under det allmänna bästa och till stadens nytta tillbaka igen,, å den andra deremot, att Kongl. Maj:t den 12 September 1783 förbjudit, att till salu atbjuda och föryttra någon graf i kyrkan eller kyrkogården, som en gång tillförene blifvit såld eller grafsar på vissa år till någon upplåta, utan blifva de derom en gång afslutne köp hädanefter för all tid gällande. K Med afseende härå, vågar justitiekanslersembetet yttra att icke någon åtgärd bör i administrativ väg vidtagas, för att beröfva någon en graf, deruti lik blifvit nedsatt, utan att fastheldre de, som nu anses vara egare af grafvar, må tillåtas att dem fortfarande, såsom hittills, vårda och vara för andras intrång fredade; att deremot allt vidare jordfästande af lik uti grafvar, belägne i kyrkor eller å kyrkogårdar inom städer och byar skall inom viss stadgad tid upphöra, äfven för enskilde grafegare; att desse likväl, såsom ersättning, må kostnadsfritt tilldelas plats å nyinrättad kyrkogård för begrafning af 10 lik eller en jordrymd för detta ändamål, upptagande omkring 300 qvadrafot; att om, emot förmodan, någon grafsgare skulle vara så sjelfvisk, att han icke åtnöjdes härmed, han då, utan att på förhand tillerkännas rätt hvarken till bibehållande af gammal eller bekommande af ny graf, må hänvisas, att å ort och ställe som vederbör, tvista om den ersättning, hvartill han kan finna sig vara berättigad. Om äfven emot förmodan någon sådan tvist skulle göras anhängig, torde utgången deraf icke blifva för vederbörande församlingar, särdeles äfventyrlig, helst någon så oinskränkt dispositionsrätt öfver kyrkor eller dem tillhörande jord sannolikt aldrig funnits, som medgifvit församlingarne att tillåta enskilde personer att, för everldliga tider, använda inköpte grafställen, äfven till bruk, som lagstiftande makten funnit vara för det allmänna skadligt. Öfvertygad om ämnets vigt och nödvändigheten att man begagnar mera verksamma medel än hittills blifvit använde, har jag nu vågat yttra mig öfver frågan, äfven i sin största utsträckning, helst ämnet verkligen kan betraktas såsom en för hela riket gemensam angelägenhet. Hvad hufvudstaden särskilt angår, så enär, i följd af hvad läkaresällskapet anfört och i öfrigt förekommit afseende icke lärer kunna fästas vid den inonf vissa församlingar uttalade förmodan, att nedsättande af lik i kyrkor och å kyrkogårdar härstädes ej vore för allmänna helsotillståndet menligt, samt hvad af tyska församlingen å sockenstämma den 30 September 1855, blifvit åberopadt derom, att församlingens privilegier skulle berättiga densamma att fortfarande begagna de i kyrkans närmaste grannskap inrättade grafställen, är så till vida grundadt på misstag -om verkliga förhållandet, som det nådiga stadfästelsebrefvet å privilegierna, utfärdadt den 29 Januari 1819, i afseende å kyrkogårdens begagnande såsom begråfningsplats och derstädes inrättade grafställen, innefattar den inskränkning, såsom orden i stadfästelsebrefvet lyda: att sådant beror på hvad derom framdeles kan blifva i nåder förordnadts, får jag i und. tillstyrka bifall å hvad af öfverståthållareembetet blifvit i förevarande ämne hemstäldt. Härvid må det dock tillåtas mig att jemväl yttra den öfvertygelse, att, om man på allvar vill förändringen, densamma utan tvifvel kan lika lätt tillvägabringas inom 3, som inom 6 år från den dag E. K. M:t beslutar i ämnet. I ett samhälle, som nu fem år å rad varit hemsökt af kolerasjukdomen och der de dödas antal länge stått istort missförhållande till de föddas, bör man väl icke onödigtvis uppskjuta möjliga sanitära förbättringar. Ire år äro redan en ång 4d Afven för ordnande af större solor än nla NA TR fe Åt tr? JE fe Ra Ar