Aftonbladet – 30 september 1858, sida 2

kusin, och sysselsatte dig så ofta och så lifligt, att du slutade med att på fullt allvar anse dig förälskad i henne. Åter höll majorskan upp, men Arvid förblef tyst. Hon återtog: Jag vill förbigå din vrede vid upptäckten, att Albertine älskade doktorn. Jag trodde verkligen att du genom denna tilldragelse skulle blifva kurerad för din barnsliga böjelse, men jag finner nu, det du ansåg slutet på din lilla roman alltför trivial, i fall du icke dertill kunde lägga den tragiska effekten af en storartad svartsjuka. Du har nu en längre tid grubblat på tillfälle att åstadkomma en rätt effektfull scen. Ser du, min gosse, jag har beslutat, att du-icke får göra dig löjlig, hvarken för Albertine eller någon annan. Derföre vill jag upplysa dig om ett och annat, som du i din förblindelse alldeles förbisett. För det första: Hvad tror du var orsaken till det företräde Albertine på ett så i ögonen fallande sätt fortfarande visat dig? Behagsjuka, begäret att med mig öka antalet af sina tillbedjare. : Barn! Ser du icke sjelf, att din egenkärlek förvillar dig, då du tror dig vara ett föremål för en så vacker flickas behagsjuka, då du inbillar dig, att hon skulle göra sig så mycken möda endast för att vinna en sjuttonårig gosse till tillbedjare? Sannerligen, mamma, jag åt hennes uppförande kan gifva någon annan tydning, inföll Arvid häftigt med blossande kinder. Men jag kan det, min son! Hon ansåg dig som ett barn, hvilket hon utan fara att blifva misskänd kunde visa välvilja och lemna allt det företräde man gerna ger åt en ung gosse; ett företräde som hon likväl icke utan attsynas behagsjuk kunnat visa någon af de andra herrarne. Aldrig föll det Albertine in att tänka det du, en yngling, som knappt lemnat barndomen, skulle vara nog egenkär atttaga henhes vänlighet för en uppmuntran, för ett bevis på att hon för dig fattat tycke. Jag försäkrar dig, att om du började tala med Albertine om din böjelse för henne, skulle hon omöjligen kunna afbålla sig från att skratta. Se noga till, min egen Arvid, att du icke blottställer dig för åtlöje, utan tänk nu med lugh på hvad din frid tillhörer. Akta dig väl att under resan till Stockholm och äfven vid dina besök hos faster spela någon annan rol än din egen, som är en blygsam men lefnadsglad ynglings. Lifvet är ingen roman, utan ren tydlig prosa; och vi blifva först då rätt löjliga, när vi vilja deraf göra något annat än det verkligen är. Majorskan kysste sonens panna, som var brännande het. Ännu en stund talade hon med honom i så milda och kärleksfulla ordalag, att han slutligen småleende försäkrade,