Aftonbladet – 30 september 1858, sida 2

Nu som då, mamma lilla, skall din röst säkert lugna alla upproriska. känslor i mitt bröst. Arvid lade sin arm om modrens lif. Godt, jag räknar på denna min makt. Vet du hvad som fattas dig, Arvid? Jag väntar att du skall säga mig det. Du har, liksom ungdomen nästan alltid, låtit hänföra dig af din inbillning och af det intryck, som en mindre vanlig fägring utöfvar på fantasien. Med få ord, du går och inbillar dig, att du är dödligt kär i din kusin Albertine. Majorskan smålog. För att riktigt kunna bibringa dig sjelf öfvertygelsen att du hyser en stor passiou för din kusin, lägger du dig i allsköns ro på din soffa och gör af denna innehållslösa dröm en hel roman. Jag är öfvertygad att din hjerna hvälft mången dåraktig tanke af hämd och hat emot den djerfve, som en gång skulle våga föra Albertine till altaret. Du har redan i dina fantasier sett dig sjelf med vapen i hand strida för din sköna. Mamma, du gör narr af mig, utropade Arvid häftigt. Nej, jag endast målar taflor ur din egen själ — men låt oss tala allvarsamt. Har du någonsin gjort dig reda för dina känslor? Arvid teg. Modren återtog: 4 Din tystnad säger mig att du icke gjort det. Nå väl, då skall jag väl hjelpa dig att lösa ditt hjertas gåta. Den första känsla du erfor för din kusin var beundran för hennes skönhet och hennes yttre prakt; men din beundran gälde endast hvad som smekte ögat, då det för tillfället låg inom din synkrets; då du aflägsnat dig derifrån, försvann förtrollningen. — Dertill kom en viss ursäktlig belåtenhet deröfver att hon i allmänhet visade dig mera vänlighet än dina båda syskon, ett förhållande, som smickrade din fåfänga. Ytterligare instälde sig egenkärleken och hviskade i ditt öra, att hon säkert fann dig älskvärdare än andra. Ja, det var till och med klart som dagen att så förhöll sig; hon talade ju högst sällan vid Jenny och Ernst, aldrig vid doktorn, men med dig talade hon ständigt. Du fick bjuda henne armen, du fick bära hennes schal — allt ynnestbevis, dem hon skänkte dig framför både baronen och grefven. — Du fick derigenom anledning att tro på din egen älskvärdhet, på dina företräden framför alla de andra. Ack! När man, som du, är 17 år, tror man sig ofta vara något högst ovanligt, och egenkärleken är då alltid tillreds att tillhviska oss åtskilliga uppmuntrande omdömen om oss sjelfva. Jag är fullt säker, att du under denna hänförelsens period ofta roade dig med det i sig sjelf oskyldiga nöjet att i spegeln beundra din egen bild. Nog af, din smickrade egenkärlek kom dig att tre på din framgång hes din