Aftonbladet – 30 september 1858, sida 2

ligen säkert att han under sitt vistande på Carlberg skulle komma att besöka sina slägtingar i-Stockholm. I anledning af allt detta beslöt majorskan att ingå i ett allvarligt samtal. med sonen, isynnerhet som hon ännu icke hade nrågon aning om sin svägerskas plötsliga uppbrott, utan trodde, att Arvid, enligt förut fattadt beslut, skulle komma att resa med sin faster och kusin. När majorskan inträdde till Arvid, låg han raklång på sin soffa och hade lagt öfver bröstet en schal, den majorskan genast igenkände såsom tillhörande Albertine. Är du sjuk, min gosse? frågade majorskan och gick fram till ynglingen, som vid modrens inträde genast reste sig upp. Nej, mamma, jag mår fullkomligt väl. Hvar före tror du att jag är sjuk ? Han tog modrens hand, som hon sagta förde öfver hans panna. Derföre att du, som brukar vara så fallen för att ströfva omkring i trakten med pappa, numera tillbringar din mesta tid på ditt rum. Säg, mitt barn, fattas dig något? Ack mamma, hvad skulle fattas mig häri det kära hemmet, der allt, allt talar. om din ömhet och omtanke ? Majorskan hade satt sig bredvid sonen, och han lutade sitt mörklockiga hufvud emot hennes skuldra. Men Arvid, att vid din ålder tillbringa hela timmar i en sysslolös ensamhet är icke bra eller nyttigt. Man öfverlemnar sig då åt ett sjukligt drömmande, som verkar menligt på den ungdomliga friskhet, hvilken vid din ålder bör utmärka känslorna. Fantasien spelar ändå i ungdomen en så stor rol; att man icke onödigtvis bör gifva den obehörig näring och derigenom framkalla vådliga illusioner om sig sjelf och andra; Nej; min gosse, du skall ien liflig verksamhet söka din glädje. Endast för den -sysslolöse, för lättingen är tiden lång — och hos honom infinner sig förr eller senare ledsnaden vid sig sjelf och andra. 5 När jag kommer till Carlberg, skall jag arbetan, stammade Arvid. Du skall få se att jag skall göra dig heder. z Derpå tviflar jag icke. Om jag det gjorde, Arvid, skulle jag känna mig mycket olycklig. — Men, min son, ehuru du icke sjelf tror det, är du ändå icke rätt frisk. Så mamma kan säga! Jag känner ju icke det minsta ondt. Arfvid reste sig upp. Majorskan log. : Så mycket bättre. Jag vill visst icke envisas med påståendet att du är sjuk. Men af din hastiga rörelse kan jag nästan gissa, att du fruktade en kopp fläderte med ty åtföljande kamfertsdroppar. Var likväl lugn i detta hänseende och stöd ditt hufvud mot min axel, såsom du gjorde, då du var en liten gosse och gerna hörde på hvad mamma sade.