Aftonbladet – 29 september 1858, sida 3

hvaraf Dupoisät förbeköllsig E800:000 fre; associerade herrarnes lysande förhoppningar bleknade dock betydligt, då en under sektionsrådet Haidingers presidium tillsatt undersökningskommission bestred stenens. egenskap afdiamant och ansåg den för en topas, af högst 100 floriners värde. : Iuvaleraren ii aibach afstod nu sin andel i kristallen: åt end ör L. uti Udine som i medlet af denna månad ankom i sällskap med Dupoisat med klenoden till Venedig, hvarest stark juvelhandel drifves, Man vände sig dertill en juvelerare R., som förklarade sig beredvillig att köpa stenen, i händelse den vore aktä. Vid undersökning fann man dock att den lät ritsa sig af corindon och således ej kunde vara ren diamant. Vid anstäldt försök med uppglödgning. och starkt tryck sprang kristallen sönder i en större och en mindre del, ett poSitift bevis, att det ej var en diamant, utan en simpel bergskristall af högst ringa värde. Dupoisat begaf sig nedslagen till sitt hotell, men lemnade det om en stund, under förevändning att hemta frisk luft. Klockan 11 om aftonen störcade hän sig i sin förtviflan uti lagunen vid Riva dei Schiavoni. På stranden qvarlemnade han sin käpp och hatt, uti hvilken sistnämde man fann ett bref till ingeniör L., hvaruti majoren förklarade, att han ej kunde öfverlefva sitt svikna hopp. Men ödet hade annorlunda. beslutat. Några raska karlar räddade den med döden kämpande mannen, hvilken fördes till ett hospital, der han åter kom sig före. Mannen arresterades, och laglig ransakning rörande hela affären skulle anställas. — Nytt och vorksamt medel emot tandvärk. Jr Bötigers polytechnisches Notizblatt 1858). Då vi andatagsvis — säger professor Böttger — vomnämna, istället för en teknisk nyhet, ett nytt och verksamt -medel emot tandvärk (nerf-tandverk), hoppas ri ändå vara förvissade om läsarens uppmärksamhet, när vi tillägga att vi, efter egna rön, ej kunna nog förorda detta hjelpmedel, för hvilket vi hafva att racka d:r J. Fchiel, som uppgifvit det i Neue Jahruch fir Pharmacie, B:d IX, s. 320. I ett spetsglas, eller annat glas med icke alltför vid mynning, kastar man en bomullstapp, som blifvit. fuktad med kKolsvafla, och trycker glasets mynning intill kinden, utanpå den verkande tandens plats. Efter några sekunder kännes på plätten inom glaset en stark hetta, och hyn antager der en liflig rodnad. När denna känsla fortfarit 10 till 15 sekunder, plägar tandverken varå försvunnen; stundom, behöfs likväl medlets förnyande efter 8 till 10 minuters förtopp. Skulle något passånde glas icke finnas tillHands, s kan det utanföre tanden varande stället på kinden omedelbart beröras med bomullstappen; men man har då olägenheten att besväras af kolsvaflans lukt, hvilken icke är angenäm, ehuru densnart och fullständigt kan bortskaffas genom rummets vädring. ett par minuter, emedan kolsvaflan är ett ytterst flyktigt ämne. Neapolltansk oonsorklyftighet. En apotekare i Kalabrien hade företagit en affärsresa till hufvudstaden. Under hans frånvaro företogo polisens tjensteandar en visitation i hans hem. Vid sin återkomst blef hän genast arresterad och uppförd till en noliskommissarie, som anklagade honom för fevolutionära stämplingar. Känner ni till denna bok? röt den vredgade polismannen emot den förvåna.e apotekaren, Ja visst; den tillhör ju mig; det är en Pharmacoepeia Italiana, tryckt i Turin. : Ni tillstår således? ropade censorn med en öfverraskad min. Tillstår? Hvad menar ni dermed? Hvad ondt ligger det väl deruti att vara egåre af denna bokta Hvad för slag! En bok med en sådan titel och sådan tryckningsort och handlande om Italien! Det är revolutionärt att innehafva en sådan bok, det är ju solklart! Har ni läst deruti? frågade apötekaren, för hvilken ett ljus nu uppgick om rätta orsaken till censorns förgrymmelse. Bevare mig Gud derifrån! Boken är misstänkt, och dermed basta! Ffter långa förklaringar från apotekarens sida samt en störtskur skällsord och svordomar från poliskommissariens, beslöt slutligen den sistnäntde att låta saken. få bero på ny anmälan, i fall åklagaremakten funne sig befogad dertill. — Qvinnorna i Frankrike. En hr A. M. Bayeux har skrifvit ett sändebref till Presse om den tilltagande osedligheten bland Frankrikes qvinnor. Den förnämsta orsaken härtill anser han ligga i celibatet, till hvilket så många qvinnor äro dömda. Oberäknadt att dels genom pauperismen, dels genom presterskapets i Frankrike celibat 5 till 600,000 qvin0or måste förblifva ogifta, tillkommer äfven den omständigheten, att numerären af det qvinliga könet 1 Frankrike betydligt öfverstiger den af det manliga, så att der i ländet finnas omkring 800,000 qvinnor, som omöjligen kunna blifva gifta, samt minst 1,400,000, som äro dömda att dö af hunger, såframt de icke hafva enskilt förmögenbet eller kunna finna arbetsförtjenst eller väcka deltagande. Vidare inträffar att, särdeles bland den arbetande klassen, många män, som ganska väl kunde gifta sig, ändock föredraga ungkarlslifvet. På grund af allt detta kommer hr Bayeux till den slutsatsen, att i Frankrike hvar sjette qvinna, för att kunna lifnära sig, endast har valet mellan arbete för andra och prostitution. Fruntimmersarbete, säger han, betales mycket lågt. I medeltal inbringar det endast 310 francs om året, hvaraf, när andra nödvändighetsartiklar fråndragas, endast återstå 8 sous (26 öre rmt) till föda för dägen.