usraden; med biljett på fickan eller utan, tog man er sin plats (ty alla åkte denna gång gratis); efter ifven signal, under musik och spel, aftågade det lada sällskapet, beledsagadt af otaliga åskådares älönskningar, och det var väl icke utan att en el er annan ömsint maka, en eller annan bäfvande icka fälde en tår vid tanken på de äfventyr som nöjligen kunde vänta föremålen för deras kärlek i en ödemark dessa hade att genomfara, innan de ådde fram till resans mål, till detta fordom så ensga, dystra Åkersberg, dit i gamla tider sällan nåon lände, Resans första afdelning, jernvägen till det lilla omantiska Örtofta, en knapp mil från Lund beläet, var visserligen tillräckligt bepröfvad och kunde j injaga någon farhåga för fortkomsten, men Esöf—Asmuntorp? var icke detta redan ett obekant and, en röcken för inbillningen? Och Stabbarp se an och Ulfstorp och Ugglehus och Vipehus och Gyaergs-ängden — hvem kunde utan en viss rysning örflytta sig i tankarne till så barbariskt klingande rter? För mig voro de välbekanta. alltifrån min arndom, och jag vill ej neka att det just var särkilt för att uppfriska så gamla bekantskaper som 28 önskat få vära med på detta tåg, hvilket för nången annan kunde likna en upptäcktsresa. Ända rån Örtofta-stätiohen till den i Stödhaf befann jag nig bland idel Studentminnens — det var i dessa ejder jag först började studera naturen och: menskigheten, det var här jag botaniserat som gosse, fiosoferat som yngling och genomlefvat mitt lyckliaste pastorale som man. Nu var det mig förunadt att på min ålderdom under loppet af en och n half timma så tillsägandes repetera hela den långa ursen af nära 50 år, som jag med få mellanskof enomvandrat med ständig anvisning på denna trakt f planeten. Nu hade jäg ej varit der på flera år. ch hur annorlunda syntes mig ej, från den ilande ngvagnen, natur öch mensklighet nu mot hvad de ordoim varit! Det var dock ej egentligen med elegiska känslor ller med :särdeles vemodiga blickär jag såg mig omring och iakttog den förändring som tilldragit sig min gamla hembygd. I stället för trånga byar med ioppackade hus och nästen, såg jag nu friliggande, äl bygda gårdar och torp, i stället för öde fälader, äl häfdade enskiften, i stället för-sumpiga kärr och noras,, utdikade åkrar, i stället för ,Steniga Arabien, dlade och instängda betesmarker. Något saknade ag dock, och det var en och annan skogslund melan Gullarp och Bosäarp, som någon gång varit mig tt Mamre, en skoggrik idyll; men längesedan fallit ör skogshatets yxa! För öfrigt allt väl — många pår af vaknmande industri och omtanka hos folket i lenna ort, hvilket fordom stått långt efter i kulturvänseende, men nu säkert går en rik framtid i möte: rogressionen måste nödvändigt skjuta en god fart. deles der jernvägen går fram; den blir ofelbart n häfstång, som kommer att lyfta äfven på den tyngta skåning. Ännu gapade väl mången af allmogens öner på detta underbara bantåg och tycktes betrakta let som ett af nya tidens påbitts, men shart hittar äl något hvar på betydelsen deraf. Emellertid väckte let sådan uppmärksamhet öfverallt der tåget strök ram, att allt arbete-för tillfället tycktes hafva stanvat och ortens Hela befolkning af företeelsen vara agen i beslag. Unga och gamla, qvisnör och män; sodsegare såväl som jordoch stättorpare, alla hade samlats, särdeles vid de tre stationerna, der de billade en brokig haie på båda sidor om trainen, och vär vi hunnit fram till s. k. Höör-stationen; var menniskohvimlet stort som på en landtmarknad. Det r således en verklig folkfest, och när omsider den ste talaren beträdt tribunen -och-jemte kanoners lån förkunnat banans öppnande alltifrån kusten inill provinsens medelpunkt., då strålade gladjens sölsken öfver allas anleten. Hvad derpå följde, hvilka ljungande ord och tankar från talarestolen utskickades till den lyssnand; menniskoskaran, hvilka dusörer som sadesoch me procent blefvo guldne tillbaka, huru länets höfding här ödmjukade sig sjelf, under det han upphöjdes at andra — allt detta låter jag referenter beskrifva och utmåla; men hvad hvarken de. eller jag skulle. kunna beskrifva, var det mäktiga väder som blåste öfver festen. Det var likasom civilisationens gehius här skakat sina vingar till en ny flygt genom gamla Sverge, det var som hade en frisk källåder till menskig odling och frihet här. framsprungit i dagen, det var åtminstone en fläkt af rörelsens ande som susade mellan löfven i de gamla bokskogar, som präktigt: bekransa Ringsjöns leende stränder. Efter 1, timmas förlopp återvände tåget till Lund gen. Det vackraste väder gynnade hela resan, och länge skall man i Skåne minnas den 14 September 1858 såsom en af provinsens mest betecknande dasar. Den sexa, som afslutade festen, var utmärkt senom mycket medborgerlig gemytlighet; der orerales tappert både till höger och venster, men cenern var starkast både i ord och handling: