Kan icke hjelpas. Du har hört mitt ord. Majoren lemnade rummet och professorskan satt qvar med molnhöljd panna och sammanpressade läppar. Grefve Stormhjelms ankomst väckte henne ur sina grubblerier; men då hon bakom honom upptäckte baronen, skiftade hon lindrigt färg. Baronen yttrade, i det han helsade: Min nådiga, ni är således obeveklig? Jag tror mig tydligt nog hafva uttalat mina tankar i det bref jag sände baronen, och hoppades att allt vidare ordande i denna sak icke vidare kommer i fråga. Baronen bågade sig tigande och drog sig tillbaka. Han gick att uppsöka majoren och hade med honom ett långt, enskilt samtal. Grefven och professorskan blefvo en stund allena. Hvad hopp ger mig hennes nåd? SNi har mitt ord och jag ryggar aldrig ett gifvet löfte. Men fröken? Skall lyda... Vid vår ankomst till hufyudstaden kommer förlofningen att eklateras. Är ni nöjd dermed; min blifvande måg? Vi resa härifrån om åtta dagar. Grefven kysste den magra, hvita handen och framhviskade några ord om sin tacksamhet. Derefter gick han att uppsöka Albertine. Ungdomen var samlad under lindarne på på gården. Vid grefvens ankomst rusade Arvid upp från sin plats och lemnade tvärt sällskapet. Senare mot aftonen, då man skulle göra en liten promenad, bjöd grefven Albertine armen. Med flit lät grefven de öfriga få ett betydligt försprång, så att de ord han och Albertine -vexlade icke skulle uppfångas af något obehörigt vittne. Er mor, fröken Albertine, har behagat