Aftonbladet – 27 september 1858, sida 2

Vid middagsbordet, då doktorn som vanligt hade sin plats bredvid Albertine, lyckades hon i hans hand smyga den lilla biljetten utan att ens modren märkte det. Sedan man stigit upp från bordet, tog Jenny. Albertine under armen och promenerade med henne i trädgården. Doktorn och majorskan voro inbegripna i ett ifrigt samtal, och majoren hade slagit sig ned i soffan i förmaket, bredvid sin syster. Du har nu varit här öfver tvenne månader, kära Sophie, och Jikväl kan jag knappast säga att vi talats vid fyra ord. Viborde likväl, såsom syskon, hvilka varit åtskilda i några och tjugo år, hafva mycket att säga hvarandra. Så torde det vara, minkära Gustaf, men icke är det mitt fel att vi varit åtskilda. Jag var icke den som gaf anledning till brytningen oss emellan. Visst fan var det du, med ditt damma högmod och dina dårhusideer. Tror du, att det gifves någon klok menniska, som skänker dylika fantasier sin aktning? Nej, ingen, ingen enda! Du är kära, syster, ett helt sekel efter din tid. Men lemnom detta. Du har dessutom haft orätt, emedan du velat blanda dig i mitt val af maka, och detta har jag förlåtit; derföre är det icke värdt att tala derom. Jag är en afundsvärdt lycklig äkta man, har barn, som göra mig glädje, och en hustru, öfver hvilken jag kan vara stolt, Det skulle mycket. glädja mig, om svåger Krug kunde säga om dig hvad jag sagt om min hustru, men derpå tviflar jag storligen.