Aftonbladet – 25 september 1858, sida 3

BLANDADE ÄMRKEEN — Pekorale. Uti en rättegång på Dalsland, handlagd innevarande år, om klander af upprättadt testamente, har en prestman afgifvit följande märkvärdiga vittnesberättelse: Att vitlnet med någorlunda klarhet, dock utan fullkomlig visshet, har i sitt minne att vid mer än ett tillfälle under 1856, och något år derförut då Britta Kajsa —r besökte vittnet, hon under samtal dem : emellan yttrat, att hon tyckte sig besvärad af onda andar och att det föreföll vittnet som om Britta Kajsa dervid äfven utsagt att. dessa andar uppenbarade sig i brödet som hon förtärde, och att det plägade spraka konstigt i spiseln samt någon katt lägga sig vid hennes fötter så att det blef så varmts; att beträffande ett af dessa antydda tillfällen vittnets minne är mera dunkelt och sväfvande än angående de andra tillfällen, som vittnet nu menat; och att vittnet för öfrigt åberopar innehållet i denna skriftliga uppsats, som vittnet sjelft uppläste: En, såsom jag numera försport afliden, hustru från R — i Örs. socken — jag har för mig, ehuru jag ej visst vet det, att hon hetat Britta Kajsa och att hennes efterlemnade man heter —, samtalade med mig åtskilliga gånger under sednare tiden af sin lefnad. I ett-och annat fall, såsom jag tycker minnas, talade hon väl åtskilligt, som syntes mig konstigt och be-. synnerligt, såsom det tycktes mig underliga griller och fantasier, som syntes gifva tillkänna någon slags förvirring eller fantasier; dock vågar jag alls icke afgöra, om sådant skulle -häntyda på eller bevisa sin nesrubbning hos henne. Exempel kunde anföras såvidt och med den visshet jag kan minnas, om det anses tillhöra saken och ej anses tillhöra det enskilda förtroendet. Äfven något kunde föras som det, ehuru något osäkert och dunkelt förefaller mig att hon nämnt, om det ej anses tillhöra det enskilda förtröeendet. En bekymrad och lidande menniska syntes hon mig för öfrigt vara. När jag, såsom det förefaller mig, sista gången talade med henne, då jag besökte henne i hennes hem, kan jag icke säga, att hennes beteende var sådant, att det bevisade sinnesförvirring; hon syntes då, säsom det föreföll mig, fast jag icke visst kan säga det, lugnare. Någon afsigt af henne att upprätta testamente efter sig hörde jag henne aldrig nämna. Om någon sin piga mins jag icke rätt om hon någonsin talat; ganska dunkelt och sålunda alls icke med någon visshet anfördt, föresväfvar mig, att hon någon gång skulle haft någon sådan åtale och då nämnt något sådant som att hon hade piga eller att denna skötte eller skött henne eller något i den riktningen; dock jag minnes det icke alls och detta om pigån har jag mycket oklart och osäkert för mig och det anföres blott såsom en