Aftonbladet – 25 september 1858, sida 2

RTR AN TTR AT SS men då man hu åter i min själ uppväckt minnet af den hädangångna, så skall jag, mins sann, så sätta åt syster Sophie, att hon blir tvungen att tala sanning, Det passar sig förträffligt, emedan jag också har en sak att bedja om, ned afseende på tant Sophie. Ser du pappa, den unga flickan Minna, som tant fört med sig, lärer hon i det hela icke rätt väl kunfa tåla, då deremot Minna, som i hela verlden icke eger någon anhörig, fästat sig vid Albertine med en hängifvenhet, som förmår henne att hellre fördraga all tants hårdhet än att, skild från Albertine, ge sig ut bland främmande menniskor. Nu har Albertine bedt mig att jag skulle fråga dig, om icke Minna kunde få en plats hos oss, emedan, efter all sannolikhet, tant vid deras ankomst till hufvudstaden säger upp Minna, och den staokars flickan då står alldeles husvill med ingen annan utväg för sin framtid än att på ett kommissionskontor söka sig en för henne passande plats. Albertine gret så bittert vid tanken på att hennes barndomsvän och leksyster skulle så der utskuffas i verlden utan buld och skydd. Söta, älskade pappa, låt mig få taga Minna! Hon skall hjelpa oss att sy, och du vet huru väl mamma behöfver litet mera hjelp än min, isynnerhet till julen, då din Jenny och hennes mamma hafva så mycket att göra. Rare pappa, säg icke nej! Hvad Minna kommer att kosta, skall hon nog göra rätt för, och jag vill icke mera hafva några -handpenningar, utan afsäger mig dem totalt blott jag får taga Minnal Jenny hade lagt sin arm om fadrens hals och såg honom så bedjande i ögonen, under det hon klappade och smekte hans kind; Meny kära Jenny, icke-kan jag förbinda mig att taga den der Minna för hela lifvet, sade fadren. halft leende,