Aftonbladet – 24 september 1858, sida 3

visste mer än väl att-professorskan icke hörde till dem, som särdeles högt aktadehbjertats anspråk. Den:högmodiga: modren, som ifrån dotterns: födelse gjort det. till sin lefnadsuppgift att genom henne komma in ibland högadeln, gaf, honom : obetingadt sitt samtycke och lofvade honom sin dotters hand, liksom hon endast dermed afslutat ett köp, eller någon annan affär. När grefven fått modrens löfte, sade han: sHuru lycklig hennes nåds samtycke än gör mig, hyser jag dock inom mig den fruktan att icke finna det bekrälftadt af fröken. . Hon har visat mig en så i ögonen fallande: köld; att jag näppeligen kan hysa det djerfva hoppet, att kunna vinna hennes bifall till mitt hjertas varmaste önskningar. Denna fruktan-har förmått mig att i första rummet vända mig till fru professorskan, som jag anser för en så utmärkt mor. Dessutom är jag fullt öfvertygad, det er dotters aktning och vördnad för er viljaär så stör, att hon i allt måste tänka lika med er. Och: deruti har ni fullkomligt rätt. Min dotter skall i allt foga sig efter min vilja. Ni har mitt löfte, min blifvande måg! Och då kan ni vara trygg. Men om fröken redan skänkt bort sitt bjerta, då är allt hopp-för mig förbi. Vi lefva icke i romanverlden, utan i verkligheten, och der, Gud ske lof, försvinna allt mer och mer dessa dåraktiga inbillningar om hjerta och känslor; som i en förfluten tid någon gång gjorde sig gällande. För öfrigt är min dotter 8å väl uppfostrad och har en så hög tånka om den lydnad hon är mig skyldig; att det omöjligt kan falla henne in att framställa något inkast, då jag för henne gjort ett passande val af make. — I morgon skall jag tala vid Albertine Och när får jag återkomma?,