Aftonbladet – 24 september 1858, sida 2

Ja, hennes nåds systerdotter, mamsell Minna Ekeberg. Om man tryckt på en fjäder, skulle tryckningen icke hafva frambragt en hastigare verkan än dessa ord på professorskan. Hon reste sig ögonblickligt ifrån soffan, stödde handen emot bordet, kastade hufvudet tillbaka och frågade med uppbragt stämma. Hvad är er mening, hr baron? Är det att förolämpa mig? Hennes nåd lofvade ju att med godhet åhöra mIig. Då förutsatte jag, hr baron, att ni uti ert andragande skulle nedlägga all den grannlagenhet man har rätt att fordra af en adelsman, då han talar vid en adelsdam., Och denna grannlagenhet skall aldrig af mig blifva öfverträdd, derom kan jag heligt försäkra hennes nåd! Värdes derföre med godhet afhöra mig, Baronen förmådde hennes nåd att taga plats, i det han tillade: Jag lofvar att vara kort och hoppas att hennes nåd, då jag förklarat mig, icke skall finna sig onådigt stämd, emot den, som endast gått att fullgöra. ett gifvet löfte: inJag skall afhöra er, herr baron; professorskans ansigtsuttryck var hårdt och strängt. För fyra år tillbaka gaf -mig-en person; hvilken egde min varma tillgifvenhet och innerliga: högaktning — det. var min fästmö ett heligt förtroende, ty det gafs då hon låg på sitt yttersta. Hon tog löfte af mig, att jag af. detta förtroende skulle göra det; för den person det närmast rörde, nyttigaste och ändamålsenligaste bruk. Så här lydde berättelsen: En fröken Qvickfelt, flera år yngre än sin syster, professorskan won: Krug; vistades i den senares hus, Professorskan gaf sia sm en musiklärare, hvars undervisning äfven iröken Qvickfelt begagnade. Ekeberg, så hette musikläraren, var en ung, genialisk man, men