Aftonbladet – 23 september 1858, sida 3

Om ni blott allvarligt, vill, så lyckas det äfven; Jenny såg vänligt pi honom; tänk bara hvilken rik tröst och tillfredsställelse ni skulle finna i medvetandet att hafva uppfylt er plats i lifvet, i minnet af det goda och nyttiga ni åstadkommit. För att vara en nitisk medborgare och en välgörande menniska, måste man vara ärelysten, önska att erhålla sina likars bifall, och jag är icke ärelysten. Är det verkligen Fritz Silfverkrona, som så talar utropade Jenny. Vore vi icke goda ensamt för det godas skull, tyckes det verkligen vara illa bestäldt med vår godhet, och sökte vi icke att genom en nyttig verksamhet värdigt fylla vår plats här i lifvet i annat ändamål än den möjliga vinsten af våra medmenniskors bifall, då vore vi icke värda att höja vår blick till honom, som en dag skall döma, huru vi uppfylt våra pligters. Det låg någonting enkelt och varmhjertadt i Jennys ord. Baronen smålog och sade: Ni hår rätt, Jenny, nu som alltid, men blif icke för mycket egenkär derföre, ty förtjensten af edra sunda lefnadsåsigter tillhöra icke er ensamt., Nej, de tillhöra mamma, inföll Jenny småleende; låt dem derföre lända er till någon liten nytta. ; Var säker att jag skall försöka. — Men säg mig, hvar skall jag finna professorskan? Jag Har utbedt mig ett enskilt samtal med henne i eftermiddag. Aj, aj, trolöse riddare, som, fastän ni är stadd i friareärenden, uppehåller er en hel halftimma på vägen och med mig upptar er dyrbara tid. — Ni vore värd en korg för denna brist på ifver i er kärlek. Fria, till hvem skall jag fria? Hvem har sagt att jag skall fria ? Till Albertine, naturligtvis.