Aftonbladet – 23 september 1858, sida 3

sitt hjerta klappa af otålig väntan på hvad baåronen vidare hade att andraga. ÄAndtligen rörde han handen öfver sin panna, reste sig upp från sin tillbakalutade ställning och yttrade med sin läspande och släpande röst: Jag måste uppriktigt tillstå, att en af bevekelsegrunderna, hvarför jag så ifrigt arbetade på att få hennes nåd till Rönby, var, att jag derigenom skulle komma i tillfälle att på närmare håll studera en karakter, af hvilken jag omöjligt kunde få någon klar uppfatthing, så länge ni vistades i staden och jag helt ytligt umgicksi ert hus. Af bekantskapen med denna karakter berodde det beslut jag framdeles skulle fatta. Fann jag den sådan jag hoppades och önskade, så hade jag redan på förhand bestämt mitt handlingssätt. Baronen höll upp. . Och huru hafva dessa forskningar utfallit? Är den ifrågavarande personen sådan som baronen önskat sig henne? Att det är en hor, faller af sig sjelft, då jag icke hit medför någon maskulin personlighet, behagade hennes nåd yttra med en viss skämtsam ton. Det är verkligen en ung flicka dessa studier hafva gält, återtog baronen med ett eget leende, icke alldeles fritt från ironi, och jag har verkligen hos henne funnit ett så varmt och tillgifvet hjerta, en så hög grad af hängifven och blygsam undergifvenhet, att jag lyckönskar mig att kunna genom er bemedling bidraga till en dessa goda egenskaper värdig lön. Åter tystnade baronen. Herre Gud, hvad-den kärleken förblindär folk), tänkte hennes nåd, men då han sätter de der egenskaperna så särdeles högt och tror sig finna dem hos Albertine, så icke tänker jag att på något vis taga honom ur hang villfarelse. Hennes nåd betraktade baronen MH ett sätt, som gaf tillkänna, att hon väntade fortsättning. (Forts.)