Aftonbladet – 23 september 1858, sida 3

han förde till sina läppar med förbindlig artighet, hvarefter hon inbjöd honom att taga plats. Jag har redan länge, med nästan plågsam oro, önskat få lätta mitt hjerta för hennes nåd — genom att utbedja mig er godhet och uppmärksamhet. Framgången af hvad jag har att utbedja mig beror hufvudsakligen på er, kanske äfven något litet på den vänskap ni täckes hysa för mig. Baronen var, till utseendet, alldeles öfveransträngd af hvad han sagt. Min bästa baron, jag tror mig hafva bevisat att jag hyser verklig tillgifvenhet för er, och detta borde hafva ingifvit er mod att tala uppriktigt. Ni kan alltid räkna på min medverkan i allt som bidrager till er lycka. Hennes nåd är mer än god; men ni låter nu leda er af denna godhet, utan att veta hvad jag ämnar begära.n Den begäran, ni kan framföra, kan jag helt säkert bevilja. Ack! denna välvilliga uppmuntran inger mig moöd. Baronen lutade sig tillbaka i emman och kastade en förstulen blick på professorskan, hvars hela ansigte utvisade att hon väntade, det någonting angenämt nu borde följa. En lång paus uppstod, under hvilken professorskan i sin inbillning redan såg sig såsom baronens svärmor, tronande på det ståtliga Stjenrsbro och föremål för allas hyllning och afund — Ack! hon tyckte sig säker på förverkligandet at alla sina högmodiga drömmar om en rang och en rikedom, bredvid hvilken hennes egen försjönk till en obetydlighet! Hon ansåg sig i sitt hjertas fåfänga ändtligen hafva hunnit det så lifligt efterlängtade målet. Denna kalla och känslolösa qvinna, som sällan erfor någon annan sinnesrörelse än möjligen den af sårad stolthet, kände nu