Aftonbladet – 23 september 1858, sida 2

hvad baronen hade att säga henne. Det kunde icke gerna vara annatän ett formligt frieri till Albertine, en sak, hvarpå hon i flera veckor gjort sig beredd. Tanken på att hon ändtligen hunnit så långt försatte henne i ett så utmärkt godt lynne, att hon till och med beslöt att icke med ett ord vidröra den grofva förseelse Albertine begått, då hon dansat med doktorn. Följande eftermiddag satt professorskan i paviljongen och klädd med så utsökt omsorg, att man tydligt såg det hon väntade något besök, på hvilket hon satte högt värde. Majorskan och Jenny hade ännu mycket att stöka med, och Albertine hade åkt ut med majoren till några nyodlingar. Professorskan hade gifvit sitt samtycke dertill. Jenny stod helt ensam i salen, sysselsatt att torka en hel massa glas. Bordet var öfverhöljdt med porslin och kristall. Jenny småsjöng med en frisk och klar röst, medan hon ifrigt och raskt fortsatte sitt arbete. Plötsligt hörde hon en vagn rulla in på gården och fram till trappan. Hvem i Guds namn kan det vara?... Jo det vore just byggligt, om man nu fick re sande främmande att ta emot, tänkte Jenny och närmade sig glasdörrarne, som gingo ut till förstugan. Jaså, det är bara baronen, fortsatte hon i tankarne samt återvände lugnt till bordet. N Baronen inträdde i salen helt ogeneradt. Tack för i går! sade han till Jenny, som räckte honom handen. Jag har icke på länge känt mig så lifvad, så föryngrad, så fullkomligt tillbakaflyttad till den tiden, då jag var tjugo år och ni fjorton, som i går. Och derföre måste ni bit i dag och tackan, svarade Jenny skämtande, utan att af baronens närvaro låta störa sig i sin syssla.