Aftonbladet – 23 september 1858, sida 2

anförda samtal, varseblef nu med svartsjukans spejareblick det uttryck af kärlek och passion, som grefven icke förmådde helt och bållet undertrycka. Dessa upptäckter hade alldeles gjort slut på ung Arvids sjelfbeherrskning. När grefven och Albertine reste sig från bänken, rusade han upp på sitt rum, der han kastade sig på en soffa, Han grep tag i håret med båda händerna och hade så när utbrutit i snyftningar, om han icke till sin räddning råkat fästa ögonen på en midtemot honom hängande spegel, der han igenkände den blifvande herr generalen med min af en pojke, som nyss kommit ur skolan efter erhållna duktiga handplaggar. Vi lemna honom att på egen hand söka komma till rätta med all sin grämelse, och gå i stället att lyssna på hvad baronen yttrade till professorskan. Här är riktigt animeradt i afton, började han. Åhja, men societeten är något blandad, svarade professorskan, som, oaktadt all grefvens och baronens artighet håde mot henne sjelf och Albertine, ännu var vid dåligt lynne, emedan hon omöjligt kunde: smälta att hennes dotter dansat med sonen till en hennes tjenare. Jag, för min del, har icke på länge känt mig så upprymd som i afton. Och sannt var det, att baronen såg ovanligt glad och lifvad ut. Också vågar jag helt ödmjukt anhålla, det hennes nåd ville förunna mig ett enskilt samtal i morgon eftermiddag. Jag har länge haft en sak på hjertat, som jag önskat anförtro hennes nåd. Nu log professorskan helt förbindligt och försäkrade, att hon med största nöje skulle taga emot honom. Det dåliga lynnet hade nu försvunnit, molnet på pannan flyktat och lemnat idel solsken efter sig. Den värda frun viflade alldeles icke om beskaffenheten aft