Aftonbladet – 23 september 1858, sida 2

doktor Bergström,, sade grefven med en af vrede dämpad röst, och bjöd Albertine armen. Herr grefve! jag har svarat er öppet, och väntar att ni efter detta mitt svar har nog grannlagenhet att icke fortsätta samtalet. Ni bedrager er, min fröken, då ni tror er med dessa ord hafva afväpnat mig. Jag har ju sagt, att svårigheterna endast stegra min böjelse. Ah! denne er själs älskling, denne lycklige är doktorn, ehuru ni icke sjelf eger mod att tillstå, det ni gjort ett val, som er mor omöjligt skall eller bör gilla. Tror ni jag saknar mod att erkänna, det mitt hjerta tillhör den ädlaste man jag känner, så misstar ni er mycket. Nej, hr grefve, jag är stolt deröfver, och nu vet ni allt. Hvilket allt icke hindrar mig att redan om tvenne dagar hos er mor anhålla om er hand. Grefvens blick var nu iskall och sträng. Herr grefvel... Albertine bleknade och darrade. Grefven bugade sig och lemnade henne vid trappan af förstugubron. Doktorn qvarstod, stödd mot dörrposten, men han var nu allena. Då Albertine passerade förbi honom, hviskade hon: Richard, grefven skall om tvenne dagar af min mor begära min hand, fastän jag redan gifvit honom afslag. Visa mod, utan att glömmaå den aktning du är skyldig din mor! Var mild, men bestämd, utan att förolämpa, och hoppas på Gud och mig! Tack! I nästa ögonblick dansade Albertine galoppad med Ernst. Baronen hade slagit sig ned hos professorskan, och -grefvenfor af som en hvirfvelvind med Jenny. Vår unge kadett, som stått och stirrat på grefven och Albertine under hela deras nyss