Aftonbladet – 23 september 1858, sida 2

den skulle säkert ännu en tid blifvit outtalad, om icke er köld retat mig, om icke min svartsjuka drifvit mig att söka en förklaring. 1 går ämnade jag anhålla om er hand hos er mor, men jag teg, teg, emedan jag måste först veta hvad jag hade att hoppas af er, hvad jag hade att frukta af Silfverkrona. Det senare vet jag, det förra återstår mig att veta. Fröken Albertine, jag är icke nog förmäten att tro mig älskad! Nej, jag bönfaller blott att ni ville gifva mig hopp, attni säger mig, det ert hjerta är fritt, att ni en dag vill blifva min maka. Säg ett ord, ett endalb Detta ord, herr grefve, beröfvar er allt hopp; — jag har redan skänkt bort mitt hjerta. Vakta er för hvad ni säger, mumlade grefven, och stödde hufvudet emot handen, för att dölja uttrycket af en våldsam sinnesrörelse, den han icke kunde tillbakahålla. Det skulle då vara sanning hvad man påstår, atty ... Grefven hejdade sig, ty på Albertines panna tronade ett så ädelt allvar, att han saknade all styrka att fortfara. Förlåt, fröken Albertine, stammade han, med upprörd röst: Jag vill icke såra, icke förolämpa er, men jag känner att hvarje droppa af mitt blod skulle förvandlas till galla, om ni icke ger mig hopp, om ni icke återtager dessa förfärliga ord, som tillintetgöra alla mina skönaste förhoppningar. Af barmhertighet mot -oss båda, säg att hvad ni nyss yttrat endast är ett grymt skämt., Herr grefve, jag tillhör icke dem, som skämta med känslor. Jag har uttalat en allvarlig, en orubblig sanning. Albertine reste sig upp. Skogvaktaren skulle således ha rätt i sitt påstående, att ni haft hemliga möten med