Aftonbladet – 22 september 1858, sida 3

tat sig: tillbaka emot hörnetaf soffan och lekte med sin lorgnett, utan att grefvens ord på hennes ansigte förmådde framkalla någon annan verkan, än att det blef ännu kallare och stoltare. På förstugubron, stödd emot dörrposten, stod doktorn och samtalade med Ernst. Baron och Jenny promenerade ut åt allen. Arvid höll på att träda hufvudet rakt ut genom fönsterrutan, i sin fars rum, då han fick se Albertine och grefven sittande så der på tu man hand. Det är med afskynx, sade grefven, liksom med kärleken; den retar och anslår. — Då man väcker kärlek, längtar man att få njuta af. den sällhet, som ler emot en; då man framkallar afsky, gripes man af en häftig åtrå att öfvervinna den. Giefven höll upp ett ögonblick och : betraktade Albertine, som, orörlig och kall, icke med en enda rörelse gaf tillkänna, hvarken ett gillande eller ett ogillande. Hvarföre afskyr ni mig?, tillade han plötsigt. Herr grefve, hvem har sagt att jag afskyr er? Albertines röst var så liknöjd, att det låg något nästan sårande deruti. Hela ert uppförande emot mig inger mig en sådan öfvertygelse.n Mitt uppförande har då sagt osant; jag afskyr er icke, herr grefveln Ni undviker mig. j Alldeles icke; jag hvarken söker eller undviker er., Grefven gjorde en rörelse af otålighet, men hejdade sig och återtog med ett likgiltigt leende, i afsigt att alla dessa ögon,som så ofta riktades på honom och Albertine, icke skulle kunna utgissa föremålet för deras samtal. (Forts. följer.)