Bref från Danmark. Köpenhamn den 17 Sept. Jag har i mina närmaste föregående meddelanden, såsom ni torde hafva bemärkt, med en viss säkerhet antagit och förutsatt, att hela den manöver, hvarigenom den holsteinska frågan blifvit förd in på den förtroliga konferensens? område, varit från början beroende af ett slags på förhand i Frankfurt sjelf mellan den danska regeringen och förbundsdagens majoritet åstadkommen kompromiss, och Jag har trott mig ega så pass mycket skäl för ett sådant antagande, att jag till och med tillåtit mig betrakta det af förbundet gjorda tillbudet af dessa förtroligheter som en af just — hr Hall lyckligt funnen ny utväg?. Sålänge intet tecken, häremot stridande, visat sig, så länge man här är komplett öfverlemnad till att på egen hand göra sina gissningar och uträkningar, må jag förblifva vid denna min mening. Jag förmodar alltså framgent, att den danska regeringen, som en gång så formelt och solennelt förklarat sig icke kunna ingå på Tysklands fordran om på förhand gifna upplysningar? härifrån rörande det sätt, hvarpå den ämnar arrangera saken med och i Holstein, sjelf har gifvit förbundet den lilla vinken om att förtroliga meddelanden, såframt man ville nöjas dermed och begärde sådana, vore något helt annat, och derpå kunde man måhända gå in utan att träda sin egen ära för när. Nåväl, förbundets majoritet har slagit till, in optima forma begärt dessa intima upplysningar, och den danska regeringen har med mycken smak (isitt sista svar) sagt: Med förnöjelse!? Om nu detta förhåller sig riktigt, så vill jag alldeles icke här uppehålla mig vid kapitlet om huruvida skilnaden mellan ?på förhand gifva upplysningar? och förtroliga meddelanden? är af den natur, att regeringen här har räddat sitt förra uttryckliga ord; men jag vill deremot göra den simpla frågan: Har regeringen verkligen ett ögonblick kunnat tro, att denna kompromiss skulle i sista vefvan kunna leda till ett afgörande och heligt? resultat? ter, har den verkligen trott detta, hur länge (quousque??) skall man väl från denna sida låta sig dåras af lösa förutsättningar vis å vis Tyskland och framför allt detta Preussen, och när skall man en gång lära sig af erfarenheten, att förmedelst dylika klyftiga försök kommer man endast elt steg fram för att strax nödgas taga två tillbaka? För den, som endast har att döma efter den tyska pressens mer eller mindre officiösa uttalanden, ställer det sig tyvärr redan i detta ögonblick temligen klart, att, äfven förutsatt, att hr v. Bälow i Frankfurt kunde konfidentielt göra sådana förslager rörande Hostein, mot hvilka Tyskland ej funne skäl att vidare något invända, skall förbundets nästa fordran komma att gälla ingenting mindre än — Schlesvig-Holstein. Den gamla hemliga arrigre-penscen. skall då oförblommeradt krypa fram; det der om Holstein-Lauenburg -— skall man säga — det är nu bra, som vi velat ha det, men nu — låtom oss: tala om Slesvig! Köln. Zeitung har i ett af sina sista n:r en ledande artikel, helt öppet och kavaljeriskt öfverskrifven just Schl. Holsteinn, den der med en oblyghet, som ej på lång tid varit synlig i den tyska pressen, yppar alla dessa Tysklands innersta tankar. Flera färska yttranden äfven i andra tyska blad falla ypperligt samman härmed. Som ni vet, har man hittills hela tiden tegat försigtigt stilla med Slesvig; nu på en gång tyckes det åter bryta löst: Förmodligen menar man att nu är just rätta tiden kommen igen. Om jag ej är illa underrättad, skall man för öfrigt snart vid förbundsdagen få se någon ny manifestation från detta Hannovers sida, som alltid skickas först i elden, hvilken tillräckligt torde komma att upplysa i hvad mån den tyska pressen i sina nämda nyaste bearbetningar för det älskade Schl. Holstein talat annat än af sin egen privata påse. När så Hannover kommer