MAOHULDTUSSAXAaNOMIONS högtidsdag. (Forts. från n:r 217.) Vi skola nu försöka att ur minnet återgifva fastän i största korthet, den särdeles intres santa berättelse rörande landtbrukets veten skapliga och praktiska framsteg under förli det år, hvilken akademiens sekreterare, hi Nathhorst, meddelade. Först erinrade har derom, att han befann sig i en viss förlägen. het, icke genom brist på ämnen värda at omnämna, utan tvärtom genom deras mängd Den stora massa af de med hvarje år vunna insigter i lagarne för växternas och djurens lif, i sättet och vilkoren för deras näring, utveckling och hela lifsverksamhet, består af ett vändligt antal smärre delar, bland hvilka, då iske alla kunde omförmälas vid det ifrågavarande tillfället, valet blef ytterst svårt. Hr N. förklarade sig derföre nu endast i största korthet kunna framställa de vigtigaste företeelserna i den riktning, hvilken för närvarande är den hufvudsakliga för de landtbruksvetenskapliga forskningarne. Undersökningarne om växternas näring torde böra sättas i första rummet. Derom hade den ibekante kemisten Boussingault i franska vetenskapsakademien meddelat flera intressanta undersökningar och såsom resultater af sina försök anfört: att den fosforsyrade kalken, äfvensom de alkaliska och mineraliska salterna, ehuru oundgängliga såsom växtkonstituenter, dock endast inverka på vegetationen i den mån som de äro förenade med ämnen, hvilka kunna förse växterna med deras behof af qväfve; att det qväfve, som växterna tillegna sig ur atmosferen, är alldeles otillräckligt för att kunna åstadkomma en rik och kraftig utveckling af vegetationen, då qväfvehaltiga nö ringsämnen saknas i jorden; att salpetern, förenad med fosforsyrad kalk och kiselsyradt kali, verkar såsom en fullständig gödning, och att växter, uppdragna under inflytandet af nämde blandning, voro fullt jemförliga med dem som växt på en starkt gödslad trädgårdsjord. — Erfarenheten hade också öfvertygadt Boussingault att plantor kunna genomgå alla växtlifvets faser, under det att deras rötter utbreda sig i en kalcinerad sand, som icke innehåller förmultnande organiska ämnen, utan blott salpetersyradt kali; fosforsyrad kalk och alkaliska kiselföreningar, förmedelst hvilka alla lånade hjelpmedel ur mineralriket växterna successift öka sin vigt. Att så kan ske förklaras deraf, att det är mera analogi emellan nyssnämde salter och vanlig Iadugärdsspillning, än man i allmänhet föreställer sig. Den fosforsyrade kalken har tillvunnit sig stort förtroende bland de bildade landtmänmen, och dess användande ökas ständigt. Den utgör en beståndsdel i guanon och benmjölet, och den finnes äfven i åtskilliga mineraliska ämnen. En fransk kemist, Moride, har rörande kalk-fosfaterna till franska vetenskapsakademien ingifvit en afhandling, hvari han ådagalagt, att de mineraliska fosfaterna icke på långt när äro så verksamma såsom gödningsämnen som de, hvilka äro af animaliskt ursprung. Orsaken uppgifver han ligga deri, att man icke eger några mekaniska medel som förmå att tillräckligt fint sönderdela de mineraliska fosfaterna, att de derföre äro olösliga i de svaga syror, med hvilka de i jorden kunna komma i beröring, och att växterna fördenskull ej. kunna af dem draga någon väsentlig fördel. Vid inköpet af fosforsyrad kalk till gödning är det derföre af stor vigt att unersöka, om dess ursprung är animaliskt eller icke. Det resultat, hvavtill mr Moride sålunda kommit, har af de utmärkta kemisterna Boussingault och Paijen i allo blifvit godkändt. Det vigtigaste och kraftigaste af alla gödningsämnen — den så Kallade latrinspillningen — har icke ännu utan obehag kunnat samlas och användas. Lösningen af detta problem har varit föremål för vetenskapliga forskningar och försök i alla länder, men hittills utan tillfredsställande resultat. Under det att engelska parlamentet, misströstande om möjligheten att tillgodogöra latrinspillningen, anslagit millioner rdr för att förstöra hvad man icke trodde sig kunna använda, har i Sverge en anspråkslös uppfining — nemligen hr Marinos klosetter — blifvit gjord, uti hvilken det vill synas att åtminstone en nyckel till problemets lösning förefinnes. Stora: bemödanden hafva blifvit gjorda för att å. erhålla dels nya kulturväxter, dels nya arter och åvarieteter af de redan odlade. Men under loppet af ett århundrade har dock egentligen blott en enda ny och i stort lönande kulturväxt — potäterna — kunnat erhållas. Försöken att införa bättre arter eller varieteter af de växter, som vi redan ega, hafva deremot haft större framgång. Bland sådana varieteter, som väckt en allmännare uppmärksamhet, erinrade hr Nathborst om tvenne slags hösthvete, nemligen Ble Drouillard och Bromwichhvete. Historien om det förra är ganska betecknande, Mr Drouillard hade förlidet år insändt till franska centralsällskapet för åkerbruket något af det hvete, som han uppgaf sig hafva vunnit genom utsåning af fem hvetekorn, erhållna i de egyptiska konungagrafvarne. Nämde sällskap inhemtade mr .Vilmorins, en erkänd kompetent domares, yttrande derom. Han trodde dock icke på möjligheten af dessa 5 mumiekorns groningsförmåga, emedan mumierna i de egyptiska grafvarne voro inpregnerade med jordbeck, hvarmed äfven hvetet troligen kommit i beröring, rimligtvis med samma påföljd som då annan säd inpregneras med jordbeck, den nemligen att förlora sin groningsförmåga. Men om nu detta skäl ej vore tillfyllestgörande, så upplyste mr Vilmorin att det s. k. egyptiska hvetet, som säliskapet hade erhållit, är en varietet som tillhör IVorra Buropa, och att ingen rimlighet finnes att egyptierna i faraonernas tid skulle hafva förskaffat sig hvete från — Ryssland eller Polen, för att nedsätta i de dödas grafvar. Sådan var hans åsigt om mumiehvetet. Men nu tillade kemisten Payen, under åberopande af anstälda försök, att hvete, som förvarats i8å 10 år, högst sällan gror, emedan i hvetekornets cotyledon innehålles en betydlig mängd et. nn vs Viba EB) ne fon. ft Fn NN RAVE RR ja öjt en