Aftonbladet – 21 september 1858, sida 2

i öfverensstämmelse med hvad heder och hjerta fordrade. Klart insåg doktorn, att Albertine verkligen behöfde något, som höll de ädlare instinkterna hos henne vid lif, såframt de icke skulle helt och hållet förqväfvas af allt det ogräs som modren utsådde i dotterns hjerta. Det är med vår moral, såsom med våra sinnen: de senare tillintetgöras af brist på öfning; så äfven de moraliska förmögenheterna: utan näring dö de bort och förtorka såsom plantan, i saknad af vatten. Med dessa tankar fattade doktorr pennan för att besvara Albertines sjelfbekännelse. Hittills hade deras brefvexling endast afhandlat deras kärlek; icke. ett enda ord utom detta evigt enahanda och evigt nya ämne hade ingått deruti; nu åter hade för båda en helt annan åskådning af deras ömsesidiga ställning framstått. Älskaren hade trädt tillbaka för vännen, för ledaren. Månne Richard derföre älskade Albertine mindre? Nej! hans kärlek hade blifvit starkare och djupare i samma stund han insåg hela det inflytande den kunde ega på Albertines bättre menniska. Se här hvad ban skref: Albertine! De känslor ditt bref framkallade i mitt bröst voro så mångfaldiga, att jag hvarken kan eller vill skildra dem. Det enda jag klart känner, är att du nu är mig dyrbarare och heligare än någonsin. Fastare och djupare än någonsin är nu min kärlek, nu sedan du oförstäldt låtit mig skåda in i din själ; men lika fast är äfven min föresats att icke ett ord om denna kärlek får vexlas oss emellan förr än jag inför Gud och menniskor eger rättighet att öppet erkänna den. Men lika orubblig som min föresatts i detta fall är, lika klart står det för min själ att jag tills vidare måste utbyta älskarens rol emot vännens. Förstå mig rätt, min högsinnade Albertine! Jag inser att du behöfver en