Aftonbladet – 20 september 1858, sida 2

OMP TMCEE BOJ PRSOAEANEEEITTIGC ECTS ITU CARLIGCEL I Gen inre ställningen genom att sprida bitterhet i åtskilliga yttre frågor. Så blef till exempel Rastadtersaken så vidt möjligt förgiftad genom officiösa besoldade författare. Äfven frågan om hertigdömena, ehuru en nationalmgelägenhet, hade likaledes i många afscenden kommit vilse, emedan derigenom uppmärksamheten kunde afledas från de inre frågorna. Men allt sådant har likväl förlorat sin dragningskraft, Allmänheten vill alldeles icke höra någet derom och framför allt se den brännande regeringsfrågan löst. Hade vi ett verkligt utbildadt grundlagsskick, så kunde det icke finnas något tvifvel om sättet för lösningen: Artikeln 56 af författningen, hvilken ännu alltjemt spelar en stor roll och som derföre förtjenar att åter citeras, lyder på följande sätt: Om konungen är minderårig eller eljest fortfarande förhindrad att sjelf regera, så öfvertager den fullmyndige agnat, som står honom närmast, regentskapet. Han eger att genast inkalla kamrarne, hvilka i gemensamt plenum besluta öfver regentskapets nödvändighet. Att nu konung Fredrik Wilhelm IV är fortfarande förhindrad att sjelf regera, är så säkert som ett historiskt autentiskt faktum kan vara. Under hela förra vintern och äfven under våren höll man allmänheten i den villfarelsen, att konungen åter kunde blifva frisk och om viss tid återtaga regeringsbestyret. Ett stöd, hvarvid man gerna hvilade sig och so man lätt kunde antaga, fann man i läkarnår obestämdhet, hvilka icke ansågo sig föranlåtna att konstatera konungens oboilighet eller ens det fortfarande förhbindret. Stora förhoppningar grundades synnerligen på vistandet i Tegernsee i bayerska höglandet. De första und: rrättelserna på telegrafisk väg. spridda med mycken ifver, lydde gynsamt nog. De blefvo emellertid blott-ill en del trodda, och allmänheten var nära att hålla dem för en valmanöver, då det såg ut alldeles som om man velat uppmuntra embetsmännen och upprätthålla tron på en gynsam vändning. Efter konungens återkomst kunde letta system icke mera genomföras. Enligt hvad man från säker källa erfar, har tillstånlet snarare försämrats än förbättrats. Konungen har om morgnarne ofta någorlunda medvetande, men under loppet af dagen, och ju mera. blodet stiger åt hufvudet, försvinner sansen allt mer och mer. Det är icke att tänka på något återtagande af regeringen, och till och med hofpartiet hyser i detta fall intet falskt hopp; det känner, att lanz lets otålighet efter ett slut på detta provisorium ändtligen måste tillfredsställas, och öfverlägger blott huru man på det mest passande och minst betänkliga sätt skall kunna kringgå författningen och under sken af en definitiv anordning bibehålla det för de feodala intressena gynsamma provisoriska tillståndet. Som man kan förstå, är bemödandet framförallt, riktadt på att så länge menskliga krafter förmå bibehålla ministeren på sin plats, ty att icke junkerpartiet kan önska sig någon bättre minister än den närvarande, som un.:er sken af att stå öfver partierna och att genom den manteuffelska nyancen innefatta äfven halft liberala elementer, i verkligheten likväl blott på bästa sätt besörjer Kreuzzeitungs affärer, derpå lemnar Proussens historia under de senaste tio åren mer än tillräckliga bevis. Ministrarne uppbjuda naturligtvis allt att fasthålla makten, som glider dem ur händerna! De söka närma sig prinsen af Preussen och bete sig konstitutionelt. Ja, de hafva Tpåfunnit ett egendomligt, blott i några intima kretsar bekant medel att åter göra sig möjliga för kommande tider. Då nemligen prinsen af Preussen tillfrågade ministeren om den trodde tiden vara kommen för att tillimpa art. 56 af författningen, så blef denna fråga i ministerrådet officielt bejakad. En utländsk Å politiker, som hörde det berättas, anmärkte leende: Ministeren Manteuffel går med pick och pack öfver till prinsens af Preussen läIgerb... Synnerligen karakteristiskt är också, Tatt bland den majoritet, som erkänner artiÅelns tillämplighet, befianer sig äfven ministern v, Westphalen, hvilken, såsom bekant, afgjordt tillhör Kreuzzeitungspartiet. Nu återstår den svårigheten, att det fattas likareintyg på tillvaron af ett fortfarande förhinder, och, man har fallit på. den iden att låta konungen sjelf förklara, att han är forttarande förhindrad. Försvararne och uppfinnarne af denna utväg utgå från den åsigten, att 56:te artikelns fortfarande förhinder icke afser konungens fortfarande medvetslöshet, utan äfven dermed kan förstå ett annat hinder, t. ex; genom ett sår. Man vill derigenom undvika att tillkännagifva konungens verkliga helsotillstånd och så mycket som möjligt skona prinsens af Preussen känsla. För att fatta saken kort: för ögonblicket fördelas bemödandena i tre afdelningar. Hr v. Gerlach, som nu åter skall hafva inflytande, vill upprätthålla status quo och på sin höjd tillåta en skenbar anordning i form af dett föregifvet och på allmänhetens vilseledanle beräknadt definitivt tillstånd. Drottningen tvekar mellan denna plan, hvars svårigheter vid utförandet hon fattar, och ett mera populärt och moderat förslag. Ett sådant omfattar den andra iden, som år v. Manteuffel gynnar. Enligt densamma skall konungen sjelf förklara sitt fortfarande Å förhinder och åt prinsen åf Preussen uppdraga regeringen i form af ett medregentskap. De närvarande kamrarne, hvilkas lydiga birall till allt ändu är säkert, skola inkallas till Oktober och erhålla underrättelse om den färdiga anordningen. Detta medel kringgår lätt författningen och har till synnerligt syfte att så länge som möjligt upprätthålla ministören. . Tredje meningen vill helt enkelt regentskapet på grund af artikeln 56 i författningen. Den gynnas af, de liberala, det vill säga prinsens af Preussen parti, och af prinsessorna, Jag vågar knappast hoppas, att den skall Isegra. Till att börja med kan sällan här nå