Aftonbladet – 18 september 1858, sida 2

Låtom oss återvändå till den ofvannämda aftonen. I stället att, såsom Albertine bad henne, gå till hvila, satte sig Minna på en pall och fästade sinä ögon på Albertine med samma sorgsna och ändå tillgifna uttryck, hvarmed hunden betraktar sin herre, när han icke vågar nalkas honom: : KE Albertine hade tagit plats vid ett bord och tycktes bereda sig att skrifva. En lång stund förblef hon stilla, med hufvudet stödt i handen, under det tårarne föllo långsamt, den ena efter den andra; ned på papperet. Derefter skref hon: Richard! Ehuru du sade: vi måste försaka all brefvexling, alla möten, finner du mig likväl nu sysselsatt att skrifva till dig. Jag har, sedan vi åtskildes, lidit mycket, tänkt mycket och kämpat en bård; en bitter strid; och likväl ba endast några timmar förgått sedandess, Det förefaller mig som om jag. blifvit flera år äldre, som om lifvet, menniskorna och mitt eget inre nu för mig framstode i en helt annan dager: än förut. Mig synes, som om vårt sista samtal i min själ uppväckt nya, hittills slumrande tankar och känslor; som om det på en gång gifvit mig ett klart begrepp om hvad jag borde vara. hvad jag varit och hvad jag är. Du har för min ,själs, blickar öppnat en ny verld, låtit mig skåda in i en ny tillvaro, men jag känner mig främmande och ensam i denna verld, till hvars tröskel. du fört mig: Är jag väl densamma nu som före detta samtal? Nej. Min själ har under några ögonblick mognat och utvecklat sig. Den har utträdtur de trånga band, som hållit dess ädlare krafter fångna... Jag är en främling för mig sjelf. Jagdiknar en menniska, hvars ögon alltid varit fästade på jorden, men plötsligt genom någon osynlig makt blifvit riktade åt himlen, och sedermera, bländade af det ljus och den klarhet som mött dem, icke mera måste skåda tillbaka ned på den låga mörka jorden. Du har visat mig lifvets höga pligter; du har för mina häpna blickar upprullat en skön tafta; men denna tafla Vår icke en romantisk: målning, alltför herrlig att fullt fattas af oss svaga död