Aftonbladet – 17 september 1858, sida 3

de ömma band, som fästa bärnet vid modren, lemnats i: fullkomlig overksamhet. Ingen :ömhet från modrens: sida sanslog hennes ursprungliga anlag af! aktning och -tillgifvenhet, utan fruktan håde framkallat förställnin , förställningen så småningom osanningen, Den despotism, hvarmed hon behandlades, bortjagade förtroendet och lade frö till en inneboende upprorsande, hvilken väckte begäret till olydnad i allt, der olydnaden kunde döljas. Att göra hvad som var henne: förbjudet och då med hemlig skadeglädje tänkay att bon nu: gjort något, som var i rak strid Med modrens allsmäktiga vilja, var, tyvärr, en vanlig njutning: för Albertine:-såsom barn. Ehuru Albertine egde mod och själsstyrka, ja, anlag för verkligt ädla känslor af tillgifvenhet -och sjelfuppoffring, hade dessa anlag aldrig blifvit frammanade till lif, utan tvärtom voro högmod, sjelfviskhet och afund känslor, dem modrens förvända uppfostran hos henne uppväckt.: Attdessa fel endast till en viss grad utmärkte Albertine, derför hadechon endast sin goda, natur att tacka. : Hade: professorskan rest: bort i det mest blida lynne, återvände hon. deremot i:en djupt förargad sinnesstämning. : Icke nog med att Albertine sårat grefven, som visade henne en så utmärkt uppmärksamhet; hon: hade ju sjelf åhört, huru hon kallt -afvisat -baronens enträgna begäran, att. få .dansa med henne, och detta i;trots af alla. moderliga befallningar. Det-var: något så: oerhördt, att: professorskan med bäfvan tänkte på en möjlighet att döttren skulle vilja-uppträda emot henne alldeles såsom sonen; men::hon egde emellertid — dermed tröstade hon sig — en långt vidsträcktaro makt öfver Albertine sova flicka, än. öfver. Albert som man:, Medan. professorskan öfvertänkte detta, .stannade vagnarne. på Rönby gårds Forts.)